Misstänkt snabbt fick mamma en plats på ett kommundrivet boende och vilken skillnad det blev... Visserligen dubbla hyran, men välskött, ingen kisslukt, gott om personal som är trevlig och verkar trivas. Viktigast, man tar de gamla på allvar, bemöter dem som de människor de är och tar sin uppgift seriöst.
Mamma kan nu gå lite med hjälp, på gamla stället hade man ju givit upp, brydde sig knappt om den ganska rudimentära träningen i sängen.
Hur har det gått för det utdömda sjukhemmet? Jo, kommunen försöker i smyg och mot lagen förlänga kontraktet med Attendo. Alla tiger, ansvariga vägrar svara på frågor. Det är mycket viktigt för kommunen att inte själv behöva driva detta boende under avvecklingstiden. Då bryter man hellre mot lagen, tar eventuella böter samt betalar Attendo överpris. Allt för en ideologisk princip, vad det verkar. Frågan är hur meningsfullt det är att anmäla till Konkurrensverket - antagligen räknar man med möjligheten och är fullt beredd att ta risken.
Äldrennämnden har fått ny sammansättning, ordförande är en ung kristdemokratisk tjej som verkligen inte stack ut hakan i webbutfrågningarna inför valet. Det är säkert inget större fel på henne, men lydig är hon.
tisdag 28 december 2010
torsdag 21 oktober 2010
Moderaten Bjarne svarar
Höga kvalitetskrav ska ställas på alla tjänster oavsett om vården ges i egen regi eller av alternativa vårdgivare. Service, vård och omsorg ges utifrån vars och ens specifika behov, med värdighet och rätt till självbestämmande. Vi moderater anser inte att det är politikernas uppgift att detaljstyra verksamheten utan vår uppgift är att ställa krav på och följa upp kvaliteten.
Genom det kundvalssystem som vi infört kommer olika vårdgivare att konkurrera om att få erbjuda omsorg och det är den äldre som väljer. Detta ger många äldre en trygghet och ökad livskvalitet.
Kvaliteten förbättras om det finns alternativ att välja mellan; då kan också de äldres olika önskemål tillgodoses bättre. Vi vill därför arbeta för att skapa ett utbud av äldreomsorg i olika former, både i kommunal och i enskild regi. Kvaliteten ska vara god och de äldre ska trivas och bli nöjda med den service som ges. Det är viktigt att kvaliteten följs upp noga, oavsett vem som står för omsorgen.
För att få en välutbildad, ansvarsmedveten och motiverad personal krävs fortbildning och inflytande över det egna arbetet. Egna initiativ och ökat ansvar stimuleras bland annat genom olika utbildningsprojekt. Vårdpersonalen i Lidingö stad har flera olika arbetsgivare att välja mellan. Det leder till bättre löner, arbetsvillkor och möjligheter till inflytande över den egna arbetssituationen, men också möjlighet till specialkompetens eftersom omvårdnadsboenden har olika inriktningar.
Vi är också medvetna om att det finns brister hos Attendo och äldre- och handikappförvaltningen ligger på för att dessa ska åtgärdas. Vi är inte främmande för att ta i med hårdhandskarna, vilket vi också gjorde häromåret när vi sa upp avtalet med Attendo på Baggeby Gård.
Bjarne Grankvist (M)
Moderaterna svarade den 6 september 2010 20:51
Genom det kundvalssystem som vi infört kommer olika vårdgivare att konkurrera om att få erbjuda omsorg och det är den äldre som väljer. Detta ger många äldre en trygghet och ökad livskvalitet.
Kvaliteten förbättras om det finns alternativ att välja mellan; då kan också de äldres olika önskemål tillgodoses bättre. Vi vill därför arbeta för att skapa ett utbud av äldreomsorg i olika former, både i kommunal och i enskild regi. Kvaliteten ska vara god och de äldre ska trivas och bli nöjda med den service som ges. Det är viktigt att kvaliteten följs upp noga, oavsett vem som står för omsorgen.
För att få en välutbildad, ansvarsmedveten och motiverad personal krävs fortbildning och inflytande över det egna arbetet. Egna initiativ och ökat ansvar stimuleras bland annat genom olika utbildningsprojekt. Vårdpersonalen i Lidingö stad har flera olika arbetsgivare att välja mellan. Det leder till bättre löner, arbetsvillkor och möjligheter till inflytande över den egna arbetssituationen, men också möjlighet till specialkompetens eftersom omvårdnadsboenden har olika inriktningar.
Vi är också medvetna om att det finns brister hos Attendo och äldre- och handikappförvaltningen ligger på för att dessa ska åtgärdas. Vi är inte främmande för att ta i med hårdhandskarna, vilket vi också gjorde häromåret när vi sa upp avtalet med Attendo på Baggeby Gård.
Bjarne Grankvist (M)
Moderaterna svarade den 6 september 2010 20:51
Attendo får fortsatt förtroende
Mamma lever fortfarande, men är nu dement på riktigt. Hon känner oftast igen oss, men är ofta osammanhängande. Föga förvånande, efter en stroke vid 95 års ålder.
Hemmet hon bor på ska läggas ned. Länsstyrelsen dömde ut hela rasket för ganska många år sedan men kommunens politiker har inte fått tummen ur utan hoppas att markanden ska lösa det hela. Numer har man hittat på ett jättefiffigt system där vårdgivare blir certifierade enligt något slags väldigt allmänt kvalitetssystem med väldigt allmänna kriterier och en påfallande uddlös uppföljning. Allt enligt kundvalsprincipen. Att välja äldreboende är alltså ungefär som att välja elleverantör. Är kunden inte nöjd så tar marknadskrafterna hand om de undermåliga resterna. Jag har inga problem med privata aktörer inom välfärdsområdet, men det ställer utomordentligt höga krav på system för uppföljning. Dessutom är val av äldreboende oftast inte ett val som görs i lugn och ro, utan är oftast föranlett av sjukdom eller anhörigs död. Och då får man ta det som bjuds.
På mammas hem finns nu 17 dementa på 30 platser, personalen är följaktligen kraftigt decimerad och igår var det informationsmöte för alla anhöriga. I stället för att kommunen tar över driften, väljer man att ersätta Attendo för alla merkostnader i samband med avvecklingen eftersom man inte får in lika mycket pengar. Man uttrycker tom tacksamhet över att Attendo vill göra det. En välklädd dam med pärlor runt halsen representerar Attendo Scare som någon i kommunfullmäktige väljer att kalla företaget. Hon talar om volymer och nyckeltal ochövergångslösningar och de gamla männen och kvinnorna som har sina nära och kära i Attendos händer, förstår inte mycket. Men det är väl heller inte meningen. Inget kaffe med dopp fick de heller.
Så är det. Attendo som under sina sex år i kommunen varit i ständigt blåsväder, fått kontraktet brutet i två fall och varit nära att förlora även detta boende, har nu förnyat förtroende. Är detta en politisk fråga? Är kommunens mäktiga månne helt inställda på att ingen egenregi ska finnas inom äldreområdet? Man gör ju i alla fall sitt bästa för att avhända sig det sista ansvaret.
Nu letar vi nytt boende till mamma i det nya kundvalssystemet. På stadens hemsida finns alla boenden listade med fina bilder och vackra ord, men inte någonstans finns någon riktig information i form av brukarundersökningar, kvalitetsredovisningar, uppföljningar eller referenser som på något sätt skulle kunna underlätta valet. Är det så det fria kundvalet ska fungera?
Hemmet hon bor på ska läggas ned. Länsstyrelsen dömde ut hela rasket för ganska många år sedan men kommunens politiker har inte fått tummen ur utan hoppas att markanden ska lösa det hela. Numer har man hittat på ett jättefiffigt system där vårdgivare blir certifierade enligt något slags väldigt allmänt kvalitetssystem med väldigt allmänna kriterier och en påfallande uddlös uppföljning. Allt enligt kundvalsprincipen. Att välja äldreboende är alltså ungefär som att välja elleverantör. Är kunden inte nöjd så tar marknadskrafterna hand om de undermåliga resterna. Jag har inga problem med privata aktörer inom välfärdsområdet, men det ställer utomordentligt höga krav på system för uppföljning. Dessutom är val av äldreboende oftast inte ett val som görs i lugn och ro, utan är oftast föranlett av sjukdom eller anhörigs död. Och då får man ta det som bjuds.
På mammas hem finns nu 17 dementa på 30 platser, personalen är följaktligen kraftigt decimerad och igår var det informationsmöte för alla anhöriga. I stället för att kommunen tar över driften, väljer man att ersätta Attendo för alla merkostnader i samband med avvecklingen eftersom man inte får in lika mycket pengar. Man uttrycker tom tacksamhet över att Attendo vill göra det. En välklädd dam med pärlor runt halsen representerar Attendo Scare som någon i kommunfullmäktige väljer att kalla företaget. Hon talar om volymer och nyckeltal ochövergångslösningar och de gamla männen och kvinnorna som har sina nära och kära i Attendos händer, förstår inte mycket. Men det är väl heller inte meningen. Inget kaffe med dopp fick de heller.
Så är det. Attendo som under sina sex år i kommunen varit i ständigt blåsväder, fått kontraktet brutet i två fall och varit nära att förlora även detta boende, har nu förnyat förtroende. Är detta en politisk fråga? Är kommunens mäktiga månne helt inställda på att ingen egenregi ska finnas inom äldreområdet? Man gör ju i alla fall sitt bästa för att avhända sig det sista ansvaret.
Nu letar vi nytt boende till mamma i det nya kundvalssystemet. På stadens hemsida finns alla boenden listade med fina bilder och vackra ord, men inte någonstans finns någon riktig information i form av brukarundersökningar, kvalitetsredovisningar, uppföljningar eller referenser som på något sätt skulle kunna underlätta valet. Är det så det fria kundvalet ska fungera?
tisdag 24 augusti 2010
Mammas guld
När jag var på landet nu i sommar, ringde man från sjukhemmet och meddelade att något hemskt hade hänt...
Jag fick hjärtat i halsgropen och blev mycket lättad när jag fick veta att det bara var mammas vigselring som var borta. Personalen var mycket upprörd, verksamhetschefen skulle kallas in, polisanmälan skulle göras. Allt för en vigselrings skull.
När mammas andra ring försvann, och hennes fina guldkedja, ryckte man bara på axlarna och antydde att det var vårt fel, som inte hade plockat av henne värdesakerna.
Vadan en sådan förändring? Kanske för att tjuven denna gång antagligen behövt klippa upp ringen, kanske blev mamma rädd eller fick ont. I alla händelser gav man intryck att ta incidenten på fullaste allvar.
Själv tror jag att stölder av den här typen är mycket vanliga på äldreboenden, inte för att personalen där är mer benägen till stöld än andra yrkesgrupper, utan för att det är så enkelt....Ibland gör vi saker bara för att vi kan.
Är det något man pratar om? När vi behandlar gamla, dementa människor som föremål att tvätta, klä, gapa åt, mata, är det ju ingen sak att ta saker ifrån dem som de rimligtvis inte har någon glädje av. Det är ju knappast stöld, är det?
Jag fick hjärtat i halsgropen och blev mycket lättad när jag fick veta att det bara var mammas vigselring som var borta. Personalen var mycket upprörd, verksamhetschefen skulle kallas in, polisanmälan skulle göras. Allt för en vigselrings skull.
När mammas andra ring försvann, och hennes fina guldkedja, ryckte man bara på axlarna och antydde att det var vårt fel, som inte hade plockat av henne värdesakerna.
Vadan en sådan förändring? Kanske för att tjuven denna gång antagligen behövt klippa upp ringen, kanske blev mamma rädd eller fick ont. I alla händelser gav man intryck att ta incidenten på fullaste allvar.
Själv tror jag att stölder av den här typen är mycket vanliga på äldreboenden, inte för att personalen där är mer benägen till stöld än andra yrkesgrupper, utan för att det är så enkelt....Ibland gör vi saker bara för att vi kan.
Är det något man pratar om? När vi behandlar gamla, dementa människor som föremål att tvätta, klä, gapa åt, mata, är det ju ingen sak att ta saker ifrån dem som de rimligtvis inte har någon glädje av. Det är ju knappast stöld, är det?
fredag 6 augusti 2010
Lex Maria!
Legevisitten har gjort en Lex Maria-anmälan. En liknande historia med en läkare som beslöt att avvakta varpå den gamla personen dog. Det smäller ju onekligen lite högre, om man dör, jämfört med om man bara hamnar i rullstol, partiellt förlamad. Även i detta fall finns det frågetecken kring hur informationen mellan ansvarig sjuksköterska på boendet och läkaren egentligen sköttes.
Mamma mår bra, har fått lite färg och har enligt uppgift gått några stapplande steg stödd på sjukgymnasten. Så det kan gå framåt, även om man är 95 och dement.
Mamma mår bra, har fått lite färg och har enligt uppgift gått några stapplande steg stödd på sjukgymnasten. Så det kan gå framåt, även om man är 95 och dement.
torsdag 24 juni 2010
De gå brå?
Mamma återfår rörligheten i vänsterbenet men kan antagligen aldrig gå mer pga artros i sina 95-åriga knän. Hon får dock träning - inte ståträning - varje dag enligt schema som prickas av. Tänk, vad lätt det kan vara att få rutiner att fungera genom en enkel lista. Det är första gången jag ser en fungerande lista på detta boende, trots ihärdigt tjat om hur det förenklar rutiner och säkrar kvalitén.
Mammas kontaktperson B ska ha semester, det är henne väl unt. Som hennes ersättare har man satt in en outbildad timmis som inte talar eller förstår svenska. Sånt är läget idag, man har inte råd att betala löner som skulle kunna locka andra än de som står längst bort från arbetsmarknaden. Han är säkert rar, men hur ska han kunna kommunicera med mamma? Antagligen har jag överdrivna förväntningar, men jag vill ju så gärna tro på talet om respekt för individens integritet, omsorgen om de individuella behoven. Vid varje fråga jag ställde, svarade han - De gå brå.
Och det gör det ju inte.
Mamma vägrade träna igår, ett friskhetstecken tycker jag, att hon har bestämda åsikter om vad hon vill och inte.
Mammas kontaktperson B ska ha semester, det är henne väl unt. Som hennes ersättare har man satt in en outbildad timmis som inte talar eller förstår svenska. Sånt är läget idag, man har inte råd att betala löner som skulle kunna locka andra än de som står längst bort från arbetsmarknaden. Han är säkert rar, men hur ska han kunna kommunicera med mamma? Antagligen har jag överdrivna förväntningar, men jag vill ju så gärna tro på talet om respekt för individens integritet, omsorgen om de individuella behoven. Vid varje fråga jag ställde, svarade han - De gå brå.
Och det gör det ju inte.
Mamma vägrade träna igår, ett friskhetstecken tycker jag, att hon har bestämda åsikter om vad hon vill och inte.
torsdag 17 juni 2010
Ingen har gjort något fel
Det blir ingen Lex Maria-anmälan. Verksamhetschef J på läkarföretaget tycker inte att läkaren har gjort fel, möjligen kunde hon ha accepterat kontakt med oss anhöriga. Det tyckte han var en aning klandervärt. MAS:ens utredning gör mig ännu mer deprimerad. Den slår fast samma sak. Hon kallar det hela "frånvaroattack", inte stroke. Hon har inte tagit upp Det Stora Sjukhusets bedömning, hon har inte ens utrett vad som står i läkarens journal och vilken information läkaren fick av sjuksköterskan. Nej, en färdiglevd människas sista dödsryckningar är inte intressant för någon, vad hon slutligen dör i kan vara detsamma. Kanske är det detta som upprör mig mest - inställningen att är man 95 så är det ingen idé att göra så mycket. Vem har i så fall bestämt tidpunkten när vi inte längre är föremål för läkarkallets första bud? Vilka tillstånd utöver stroke kan vi lämna åt naturen att ta hand om? Urinvägsinfektion? Lunginflammation? Något ska vi ju dö av. Jag vill bara veta vad det är som gäller, vilka riktlinjer man går efter, för sådana finns väl? Eller är det upp till godtycket hos varje enskild läkares att behandla eller inte behandla beroende på hur man uppfattar personens allmäntillstånd och förmåga att tillgodogöra sig behandlingen? Men borde man inte kunna kräva att läkaren har tagit reda på det i så fall?
Här har man uppenbarligen bara tänkt "95" + "dement" = i-princip-redan-död
MAS:ens funktion är ju att ha tillsynsansvaret för den medicinska omvårdnad upp till sköterskenivå som kommunen är ansvarig för. I många kommuner har man vassa personer till detta uppdrag. Vår kommuns MAS ser uppenbarligen som sin främsta uppgift att till varje pris skydda kommunen, inte att tillvarata invånarnas intressen. Hur tryggt känns det?
Vi har nu i stället författat en skrivelse till Socialstyrelsens tillsynsenhet där vi redogör för allt som förevarit inklusive den undermåliga utredning som kommunens MAS har gjort. Det kommer att ta lite tid, men vi kan vänta.
Det är ju val i höst och ledamöterna i äldrenämnden i vår kommun är säkert intresserade, i synnerhet om lokaltidningen aktiveras i frågan. Äldrevården i kommunen har varit i blåsväder förr, så några mandat står absolut på spel.
Mamma fogar sig i sitt öde. Hon har fått ont i knäna, antagligen artros som förvärrats av stillasittandet i rullstol, så ståträningen är inställd. Jag vill inte hacka på enskilda personer, men jag tyckte det var väldigt märkligt att ansvarig sjukgymnast inte kunde svara på den enkla frågan huruvida hon som professionell ansåg det meningsfullt att i stället ägna tid åt någon annan form av träning, nu när ståträningen inte gick att genomföra. Hon förstod inte frågan. Försökte i 40 minuter.
På fredag är det mammas bröllopsdag. Vi talar förstås inte om det för henne. Förra året frågade hon efter sin man för första gången på flera år. Just på bröllopsdagen. Det kändes nästan lite kusligt. Människan är en märklig varelse.
Här har man uppenbarligen bara tänkt "95" + "dement" = i-princip-redan-död
MAS:ens funktion är ju att ha tillsynsansvaret för den medicinska omvårdnad upp till sköterskenivå som kommunen är ansvarig för. I många kommuner har man vassa personer till detta uppdrag. Vår kommuns MAS ser uppenbarligen som sin främsta uppgift att till varje pris skydda kommunen, inte att tillvarata invånarnas intressen. Hur tryggt känns det?
Vi har nu i stället författat en skrivelse till Socialstyrelsens tillsynsenhet där vi redogör för allt som förevarit inklusive den undermåliga utredning som kommunens MAS har gjort. Det kommer att ta lite tid, men vi kan vänta.
Det är ju val i höst och ledamöterna i äldrenämnden i vår kommun är säkert intresserade, i synnerhet om lokaltidningen aktiveras i frågan. Äldrevården i kommunen har varit i blåsväder förr, så några mandat står absolut på spel.
Mamma fogar sig i sitt öde. Hon har fått ont i knäna, antagligen artros som förvärrats av stillasittandet i rullstol, så ståträningen är inställd. Jag vill inte hacka på enskilda personer, men jag tyckte det var väldigt märkligt att ansvarig sjukgymnast inte kunde svara på den enkla frågan huruvida hon som professionell ansåg det meningsfullt att i stället ägna tid åt någon annan form av träning, nu när ståträningen inte gick att genomföra. Hon förstod inte frågan. Försökte i 40 minuter.
På fredag är det mammas bröllopsdag. Vi talar förstås inte om det för henne. Förra året frågade hon efter sin man för första gången på flera år. Just på bröllopsdagen. Det kändes nästan lite kusligt. Människan är en märklig varelse.
tisdag 1 juni 2010
Ohelig allians
Nu har masen och läkarföretaget ingått en ohelig allians och förnekar att det gjort någon skillnad om mamma fått ligga kvar i sin säng på sjukhemmet. Det är slutsatsen. Ingen anses därför ha brustit i sin tjänsteutövning.
Att fem läkare på Danderyd var av annan åsikt är irrelevant.
Att mamma fick diagnosen stroke genom röntgen för att därigenom få behandling med blodförtunnande medicin är irrelevant.
Att mamma fick stanna i sex dygn på strokeavdelning är irrelevant.
Läkarföretaget har som sagt en etisk policy där god etik definieras som att man inte balanserar på gränsen för det tillåtna eller etiskt godtagbara, utan att de alltid har ett betryggande avstånd till gränsen. Man använder bl a kritieriet att beslut och handlingar ska tåla en massmedial granskning, inte bara en kollegial granskning. Intressant. Snart får man kanske chansen att pröva sitt kriterium. Att den här läkaren alldeles uppenbart inte visste vem mamma var, att hon var fullt fysiskt kapabel, att hon inte brydde sig om att ta sig dit de 500 meterna, att konsultera journalen är ju helt klart misstag. Att sedan en vecka senare inför sju vittnen påstå att mamma inte har fått en stroke utan har en annan diagnos, en diagnos som inte står att läsa i hennes medicinska journal, att öppet avslöja att man inte vet vem man pratar om, det har jag inte riktigt ord för.
Men att sen inte ha förmåga att inse sitt misstag och göra det enda hederliga och det enkla, egentligen, en Lex Maria- anmälan, är märkligt och ganska korkat. Om det valt den enkla vägen, visar de ju att de tar detta på allvar, att de vill ha utrett på vilka sätt de brustit för att därigenom förhindra att det sker igen, pga samma läkare eller pga någon annan i företaget. Det hade varit hederligt, rimligt och enkelt.
Nu hoppas man uppenbarligen att det hela ska bero. Snart går tiden ut för en Lex Maria och då väntar antagligen något mycket mer besvärligt och tidsödande, nämligen att dra upp hela historien inför öppen ridå. Vill de det?
Att fem läkare på Danderyd var av annan åsikt är irrelevant.
Att mamma fick diagnosen stroke genom röntgen för att därigenom få behandling med blodförtunnande medicin är irrelevant.
Att mamma fick stanna i sex dygn på strokeavdelning är irrelevant.
Läkarföretaget har som sagt en etisk policy där god etik definieras som att man inte balanserar på gränsen för det tillåtna eller etiskt godtagbara, utan att de alltid har ett betryggande avstånd till gränsen. Man använder bl a kritieriet att beslut och handlingar ska tåla en massmedial granskning, inte bara en kollegial granskning. Intressant. Snart får man kanske chansen att pröva sitt kriterium. Att den här läkaren alldeles uppenbart inte visste vem mamma var, att hon var fullt fysiskt kapabel, att hon inte brydde sig om att ta sig dit de 500 meterna, att konsultera journalen är ju helt klart misstag. Att sedan en vecka senare inför sju vittnen påstå att mamma inte har fått en stroke utan har en annan diagnos, en diagnos som inte står att läsa i hennes medicinska journal, att öppet avslöja att man inte vet vem man pratar om, det har jag inte riktigt ord för.
Men att sen inte ha förmåga att inse sitt misstag och göra det enda hederliga och det enkla, egentligen, en Lex Maria- anmälan, är märkligt och ganska korkat. Om det valt den enkla vägen, visar de ju att de tar detta på allvar, att de vill ha utrett på vilka sätt de brustit för att därigenom förhindra att det sker igen, pga samma läkare eller pga någon annan i företaget. Det hade varit hederligt, rimligt och enkelt.
Nu hoppas man uppenbarligen att det hela ska bero. Snart går tiden ut för en Lex Maria och då väntar antagligen något mycket mer besvärligt och tidsödande, nämligen att dra upp hela historien inför öppen ridå. Vill de det?
tisdag 25 maj 2010
Genomförandeplanen
Jag har blivit ombedd att skriva under en genomförandeplan. Jag vet inte vad det här är för ett dokument, vad det ska användas till eller varför jag ska skriva på det. Jag har bett om att få bli kontaktad, får se hur det går.
Det är ett ytterst torftigt dokument. Här finns rubriker som Hygien Sömn/vila, toalettvanor, kost och måltider, aktiviteter, sociala behov o kontakter, kläder, bemötande, kommunikation, ekonomi, övergripande mål, bakgrund/levnadsberättelse.
Det står ett par rader, högst, under varje rubrik,under bakgrund/levnadsberättelse står: "Finns". Är det någon som läser dessa dokument? Om det är det, vilken hjälp har man av att få veta att "P lägger sig efter kl 19.00 med hjälp av personal." Hon kan ju inte lägga sig själv o alltså inte bestämma tidpunkt. Betyder detta att hon måste läggas kl 19? Att hon ska läggas kl 19? Får hon ha önskemål här?
Under sociala behov o kontakter kan man läsa att "Hon gillar att vara på sitt rum." Om man som oinsatt s k timmis kommer till denna arbetsplats en helg och kanske mot förmodan faktiskt tar sig tid att läsa om de boende man förväntas vårda, hur ska man tolka denna mening? Att man ska köra in rullstolen på rummet o låta henne vara där?
Under aktiviteter kan man läsa att hon "Tycker mycket om att prata om sin mor och dennes vackra hår." Det är alltså vad man snappat upp. Jag har inget minne av mormors vackra hår, ej heller har jag någonsin hört något om det. Men detta är alltså en "aktivitet" man som anställd kan ägna sig åt, att prata om det vackra håret.
Under serviceinsatser står att kontaktpersonen ska se till att rummet är fint. Vad betyder det? Att blommorna modell robustare inte torkar ihjäl? Att lamporna är hela? Att det inte är alltför mycket damm? Nejdå, inget av detta sköts över huvud taget. Ingen av mammas kontaktpersoner genom åren har tyckt att det ingått.
Bemötande är en rubrik som intresserar mig. Här kanske man kunde få läsa något om respekt för den personliga integriteten. Men det står bara att "P är en bestämd kvinna och hon måste känna sig trygg med den som går in och hjälper henne." Som sagt, mamma låste om sig när hon kunde gå, just för att hon ville freda sin privatsfär, men detta kunde man inte respektera - personalen låste bara upp dörren från andra sidan.
I den här planen ska det också framgå vad man gör för att hon ska återfå så mycket av sina tidigare förmågor som möjligt, dvs att hon får träning (oklart numer hur ofta), att hon ska förmås att göra så mycket som möjligt själv - borsta tänderna, kamma sig, tvätta sig, äta etc. Här finns inget av detta. Men under övergripande mål kan jag läsa: "Att hon ska få en god omvårdnad och bibehålla hennes funktionalitet vid att klara av dagens rutiner." En något svårtolkad mening, kan man tycka. "Bibehålla hennes funktionalitet.."? Skulle man inte försöka hjälpa henne att återfå så mycket av sina tidigare förmågor?
Nej, det här är helt oacceptabelt. Jag skriver inte under, inte för att det är torftigt och delvis felaktigt, utan för att jag blir så förbannad över att det är så här man tycker att det får gå till. Varför vill man ha min underskrift på ett meningslöst dokument? Vad är det för regelverk som kräver detta? Kommunens biståndsbedömare måste ha detta dokument och det senast i dag, heter det. Varför? Vad betyder min underskrift i sammanhanget? Att jag läst och tagit del av ett undermåligt dokument? Och??
Det är ett ytterst torftigt dokument. Här finns rubriker som Hygien Sömn/vila, toalettvanor, kost och måltider, aktiviteter, sociala behov o kontakter, kläder, bemötande, kommunikation, ekonomi, övergripande mål, bakgrund/levnadsberättelse.
Det står ett par rader, högst, under varje rubrik,under bakgrund/levnadsberättelse står: "Finns". Är det någon som läser dessa dokument? Om det är det, vilken hjälp har man av att få veta att "P lägger sig efter kl 19.00 med hjälp av personal." Hon kan ju inte lägga sig själv o alltså inte bestämma tidpunkt. Betyder detta att hon måste läggas kl 19? Att hon ska läggas kl 19? Får hon ha önskemål här?
Under sociala behov o kontakter kan man läsa att "Hon gillar att vara på sitt rum." Om man som oinsatt s k timmis kommer till denna arbetsplats en helg och kanske mot förmodan faktiskt tar sig tid att läsa om de boende man förväntas vårda, hur ska man tolka denna mening? Att man ska köra in rullstolen på rummet o låta henne vara där?
Under aktiviteter kan man läsa att hon "Tycker mycket om att prata om sin mor och dennes vackra hår." Det är alltså vad man snappat upp. Jag har inget minne av mormors vackra hår, ej heller har jag någonsin hört något om det. Men detta är alltså en "aktivitet" man som anställd kan ägna sig åt, att prata om det vackra håret.
Under serviceinsatser står att kontaktpersonen ska se till att rummet är fint. Vad betyder det? Att blommorna modell robustare inte torkar ihjäl? Att lamporna är hela? Att det inte är alltför mycket damm? Nejdå, inget av detta sköts över huvud taget. Ingen av mammas kontaktpersoner genom åren har tyckt att det ingått.
Bemötande är en rubrik som intresserar mig. Här kanske man kunde få läsa något om respekt för den personliga integriteten. Men det står bara att "P är en bestämd kvinna och hon måste känna sig trygg med den som går in och hjälper henne." Som sagt, mamma låste om sig när hon kunde gå, just för att hon ville freda sin privatsfär, men detta kunde man inte respektera - personalen låste bara upp dörren från andra sidan.
I den här planen ska det också framgå vad man gör för att hon ska återfå så mycket av sina tidigare förmågor som möjligt, dvs att hon får träning (oklart numer hur ofta), att hon ska förmås att göra så mycket som möjligt själv - borsta tänderna, kamma sig, tvätta sig, äta etc. Här finns inget av detta. Men under övergripande mål kan jag läsa: "Att hon ska få en god omvårdnad och bibehålla hennes funktionalitet vid att klara av dagens rutiner." En något svårtolkad mening, kan man tycka. "Bibehålla hennes funktionalitet.."? Skulle man inte försöka hjälpa henne att återfå så mycket av sina tidigare förmågor?
Nej, det här är helt oacceptabelt. Jag skriver inte under, inte för att det är torftigt och delvis felaktigt, utan för att jag blir så förbannad över att det är så här man tycker att det får gå till. Varför vill man ha min underskrift på ett meningslöst dokument? Vad är det för regelverk som kräver detta? Kommunens biståndsbedömare måste ha detta dokument och det senast i dag, heter det. Varför? Vad betyder min underskrift i sammanhanget? Att jag läst och tagit del av ett undermåligt dokument? Och??
fredag 21 maj 2010
Nu är alla nervösa
Igår när jag kom till mamma stod kontaktpersonen B, sjuksköterskorna E1 och E2 lutade över mamma som försökte äta. Sjuksköterska E1 tar mig åt sidan och säger att det har hänt något, mamma kan ha fått ytterligare en påspädning så hon vill veta om hon ska kalla på ambulanstransport till akuten. Jag vill förstås veta vad det är som E1 tror sig veta har hänt och på vad hon grundar detta. Hon kan inte riktigt svara utan säger åt mig att fatta ett beslut om en afton på akuten eller inte. Jag bestämmer mig för att gå till mamma i stället, se efter hur hon mår, om det går att prata med henne, om hon tänker fortsätta äta.
Det visar sig att mamma bara är lite trött. Dagen har varit full av aktiviteter (hör och häpna, det händer faktiskt att man kastar lite boll) och mamma har inte vilat tillräckligt. Nu är hon som vanligt igen och tuggar sig långsamt igenom sin middag (och blir matad när jag inte ser, det går ju så mycket fortare).
Nu ville de alltså skicka mamma till akuten för att hon var lite trött, men inte när hon hade fått en stroke. Sjuksköterska E1 vill fortfarande inte tillstå att det var en stroke. Vad var det då som placerade mamma i rullstol? Spunk?? Svartalfer??
Idag träffas läkarföretagets verksamhetschef J och kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska för att besluta om det ska göras en Lex Maria-anmälan. Det vore oklokt av dem att låta bli, alternativet kan bli riktigt besvärligt, i synnerhet som det är valår. En Lex Maria-anmälan är en hederlig utväg som visar att man tagit det inträffade på allvar, att man vill ha det utrett för att kunna förhindra liknande händelser i framtiden. Jag är dock inte säker på att man resonerar så. I tidningen läser jag en annons från Hjärt- och lungfonden om stroke, hur viktigt det är att man kommer till sjukhus vid minsta symptom. Så här skriver de:
A - Ansiktet hänger. Förlamning i ansiktet? Ring 112
K - Kroppsdel. Ena armen kan inte hållas i luften i 10 sek. Ring 112
U - Uttal. Språket är sluddrigt och orden kommer fel. Ring 112
T - Tiden dyrbar. Varje minut räknas. Ring 112
V - Vänta inte. Ring OMEDELBART 112.
Nävisstnä, det gäller ju inte när man är 95 och dement. Skulle de ha tillagt det?
Det visar sig att mamma bara är lite trött. Dagen har varit full av aktiviteter (hör och häpna, det händer faktiskt att man kastar lite boll) och mamma har inte vilat tillräckligt. Nu är hon som vanligt igen och tuggar sig långsamt igenom sin middag (och blir matad när jag inte ser, det går ju så mycket fortare).
Nu ville de alltså skicka mamma till akuten för att hon var lite trött, men inte när hon hade fått en stroke. Sjuksköterska E1 vill fortfarande inte tillstå att det var en stroke. Vad var det då som placerade mamma i rullstol? Spunk?? Svartalfer??
Idag träffas läkarföretagets verksamhetschef J och kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska för att besluta om det ska göras en Lex Maria-anmälan. Det vore oklokt av dem att låta bli, alternativet kan bli riktigt besvärligt, i synnerhet som det är valår. En Lex Maria-anmälan är en hederlig utväg som visar att man tagit det inträffade på allvar, att man vill ha det utrett för att kunna förhindra liknande händelser i framtiden. Jag är dock inte säker på att man resonerar så. I tidningen läser jag en annons från Hjärt- och lungfonden om stroke, hur viktigt det är att man kommer till sjukhus vid minsta symptom. Så här skriver de:
A - Ansiktet hänger. Förlamning i ansiktet? Ring 112
K - Kroppsdel. Ena armen kan inte hållas i luften i 10 sek. Ring 112
U - Uttal. Språket är sluddrigt och orden kommer fel. Ring 112
T - Tiden dyrbar. Varje minut räknas. Ring 112
V - Vänta inte. Ring OMEDELBART 112.
Nävisstnä, det gäller ju inte när man är 95 och dement. Skulle de ha tillagt det?
Mamma matas
Alltsomoftast kommer jag till mamma i samband med middagen. Det tar lång tid för henne att äta, hon är alltid sist kvar i den trista matsalen. Hon ska äta själv för sådana vardagssysslor som att äta, klä sig, tvätta sig utgör merparten av den rehablilitering hon får, det som inte får kallas rehabilitering när man bor i särskilt boende, utan Aktivitetsstödjande Åtgärder.
Alltsomoftast sitter någon i personalen och matar mamma. Hon som alltså både kan och bör äta själv. Personalen ska veta detta. Det ska stå i mammas s k vårdplan, det dokument som ska skrivas under av anhörig. Det dokument som vårdföretaget menar är garanten för kvaliten i omsorgen, det individuella omhändertagandet.
Men mamma matas likförbannat. Jag tänker inte skriva på det här dokumentet. Inte förrän företaget kan visa att det finns system för att följa upp att det som står där verkligen är verkligt och inte bara tomma fraser. Dem kan jag läsa i företagets broschyr i fyrfärgstryck.
Alltsomoftast sitter någon i personalen och matar mamma. Hon som alltså både kan och bör äta själv. Personalen ska veta detta. Det ska stå i mammas s k vårdplan, det dokument som ska skrivas under av anhörig. Det dokument som vårdföretaget menar är garanten för kvaliten i omsorgen, det individuella omhändertagandet.
Men mamma matas likförbannat. Jag tänker inte skriva på det här dokumentet. Inte förrän företaget kan visa att det finns system för att följa upp att det som står där verkligen är verkligt och inte bara tomma fraser. Dem kan jag läsa i företagets broschyr i fyrfärgstryck.
söndag 16 maj 2010
Mamma är ledsen
Det händer inte så mycket med mamma. Hennes vänsterben vill inte lyda. Mamma verkar resignerad, ledsen och uppgiven. Depression är ju vanligt vid stroke. Jag tycker också att hon är mindre sammanhängande än tidigare. Men ibland glimtar det till: en i personalen säger till en kvinna i nattlinne att gå och sätta sig framför teven varpå kvinnan lydigt lommar iväg till den ledig stol. Mamma utbrister tyst: - Här finns det dom som lyder order.
Minns när hon på min fråga om personalen var snäll, svarade att det var de nog, men sen kom, ganska harmset: - De behandlar mig som om jag inte var riktigt klok!"
Jag tyckte det var lite skrämmande.
Personalen är fåtalig efter kl 17. Igår hittade jag mamma ensam vid matbordet, med mat i ansiktet, i knät, på kläderna, utan ens en servett. Jag fick hämta dasspapper på en toalett.
Minns när hon på min fråga om personalen var snäll, svarade att det var de nog, men sen kom, ganska harmset: - De behandlar mig som om jag inte var riktigt klok!"
Jag tyckte det var lite skrämmande.
Personalen är fåtalig efter kl 17. Igår hittade jag mamma ensam vid matbordet, med mat i ansiktet, i knät, på kläderna, utan ens en servett. Jag fick hämta dasspapper på en toalett.
lördag 1 maj 2010
Mamma är hjälplös
Mamma sitter nu i sin rullstol, tidigare har hon tillbringat dagarna med att gå fram och tillbaka i korridorerna för att sedan låsa in sig på sitt rum för att få var i fred och vila. Jag har genom åren haft otaliga diskussioner med såväl personal som ledning om det olämpliga i att personalen bara låser upp dörren när det passar dem. Jag har bett och bönat att personalen ska leva upp till de vackra orden om respekt för individens integritet som står att läsa i de färgglada broschyrerna från vårdföretaget. Det tar inte så lång stund att knacka och vänta på att hon kommer och öppnar. Rummet ska föreställa hennes hem! Jag talade för döva öron, de förstod helt enkelt inte vad jag sa. Det är ju deras arbetsplats.
Det gäller alltså att syna den erbjudna omsorgen i detaljerna. För denna – kan man tycka – småsak – visar ju i ett nötskal attityden till de gamla, en attityd som går igen i allt, stort som smått. I mammas fall nu senast att hon nekades läkarvård när hon fick stroke. Om man inte kan visa en gammal människa respekt i det lilla, gör man det inte i något annat sammanhang heller. Jag undrar också vem som vill bli tilltalad som en hund. Många i personalen är rara och menar säkert väl, men inte vill vi höra någon säga till oss. – Men lilla gumman, har du spillt på dig igen, ujuj, så det kan gå. Eller att man är ”Duktig” om man tar en tugga mat. Det säger en del om hur man betraktar de här människorna, eller varelserna, för människor kan de ju knappast vara längre när de inte kan tala för sig.
Mammas kontaktperson – så kallas en i personalgruppen som har ett särskilt ansvar, framför allt i förhållande till de anhöriga – är en rar, äldre, svensk kvinna. Det har vi varit glada över, för hon delar referensramar med mamma. Hon skulle kunna vara den som citerar ur en Hasse&Tage-revy för att få mamma att skratta. Det är inte svårt, nämligen. Mamma har sitt goda humör i behåll även om hon är väldigt nere nu. Men kontaktpersonen B har inte tillräckligt med fantasi eller empati för att förstå det. Hon behandlar alla lika, som små barn eller hundar. Jag vill inte ta upp saken med henne, tror inte hon skulle förstå.
Det som däremot stör mig, är att det uppenbarligen aldrig förs en dialog med personalen om etik och bemötande. Det är lyx, tydligen.
Det gäller alltså att syna den erbjudna omsorgen i detaljerna. För denna – kan man tycka – småsak – visar ju i ett nötskal attityden till de gamla, en attityd som går igen i allt, stort som smått. I mammas fall nu senast att hon nekades läkarvård när hon fick stroke. Om man inte kan visa en gammal människa respekt i det lilla, gör man det inte i något annat sammanhang heller. Jag undrar också vem som vill bli tilltalad som en hund. Många i personalen är rara och menar säkert väl, men inte vill vi höra någon säga till oss. – Men lilla gumman, har du spillt på dig igen, ujuj, så det kan gå. Eller att man är ”Duktig” om man tar en tugga mat. Det säger en del om hur man betraktar de här människorna, eller varelserna, för människor kan de ju knappast vara längre när de inte kan tala för sig.
Mammas kontaktperson – så kallas en i personalgruppen som har ett särskilt ansvar, framför allt i förhållande till de anhöriga – är en rar, äldre, svensk kvinna. Det har vi varit glada över, för hon delar referensramar med mamma. Hon skulle kunna vara den som citerar ur en Hasse&Tage-revy för att få mamma att skratta. Det är inte svårt, nämligen. Mamma har sitt goda humör i behåll även om hon är väldigt nere nu. Men kontaktpersonen B har inte tillräckligt med fantasi eller empati för att förstå det. Hon behandlar alla lika, som små barn eller hundar. Jag vill inte ta upp saken med henne, tror inte hon skulle förstå.
Det som däremot stör mig, är att det uppenbarligen aldrig förs en dialog med personalen om etik och bemötande. Det är lyx, tydligen.
torsdag 29 april 2010
Lex Maria får vänta
MAS:en J ringde just för att berätta att något möte med verksamhetschefen J vid läkarföretaget för att avgöra om och vem som ska göra en Lex Maria-anmälan, inte kommer att bli av förrän 21 maj. Så vi får ge oss till tåls. Den slutliga rapporten från Danderyd, det som kallas epikris, har jag fått lära mig, har tydligen inte inkommit ännu, så alla handlingar i målet finns inte tillgängliga.
Mamma får nu besök två gånger per dag av en sjukgymnast som tränar med henne och instruerar personalen. En arbetsterapeut är också där på regelbunden basis. Det är detta som inte kallas rehabilitering utan aktivitetsstödjande åtgärder. Det behöver m.a.o. inte vara ett nyord utan innehåll. De är båda väldigt rara och verkar duktiga.
Sjuksköterskan M vet inte till sig av välvilja, hon springer efter mig och undrar om det är något jag undrar över. Och det är det ju.
Mamma har återfått det mesta av rörelsefunktionerna i överkroppen men kan inte röra vänster ben, inte stå. Hon har dessutom fått ont i knäna (det högra, som hon kan känna), antagligen pga artros som förvärrats av det myckna stillasittandet. Hon har skickats på röntgen. Frågan är om hon någonsin kommer att kunna gå igen, det som verkligen gav henne livskvalitet. Hon är klart sammanhängande och det går att tala med henne, men ibland kommer det ut fel ord. Hon verkar lite förvånad då. Igår sa hon korkskruv i stället för kaffekopp.
Igår när jag lämnade henne, ropade hon efter mig:
- Du kommer väl tillbaka?!
Det har aldrig hänt förut, inte på de sex år hon vistats där. Jag sover dåligt, hoppas hon får sin sömn. Vem vet var dementa egentligen dväljs?
Mamma får nu besök två gånger per dag av en sjukgymnast som tränar med henne och instruerar personalen. En arbetsterapeut är också där på regelbunden basis. Det är detta som inte kallas rehabilitering utan aktivitetsstödjande åtgärder. Det behöver m.a.o. inte vara ett nyord utan innehåll. De är båda väldigt rara och verkar duktiga.
Sjuksköterskan M vet inte till sig av välvilja, hon springer efter mig och undrar om det är något jag undrar över. Och det är det ju.
Mamma har återfått det mesta av rörelsefunktionerna i överkroppen men kan inte röra vänster ben, inte stå. Hon har dessutom fått ont i knäna (det högra, som hon kan känna), antagligen pga artros som förvärrats av det myckna stillasittandet. Hon har skickats på röntgen. Frågan är om hon någonsin kommer att kunna gå igen, det som verkligen gav henne livskvalitet. Hon är klart sammanhängande och det går att tala med henne, men ibland kommer det ut fel ord. Hon verkar lite förvånad då. Igår sa hon korkskruv i stället för kaffekopp.
Igår när jag lämnade henne, ropade hon efter mig:
- Du kommer väl tillbaka?!
Det har aldrig hänt förut, inte på de sex år hon vistats där. Jag sover dåligt, hoppas hon får sin sömn. Vem vet var dementa egentligen dväljs?
tisdag 27 april 2010
Vår tids skamfläck?
Det kan hända att nivån på äldreomsorgen som den i regel ser ut i kommunerna, är helt ok i förhållande till vad vi betalar. Vi kanske inte tycker att vi bör lägga mer resurser på gamla människor utan hellre satsa dem på andra saker. Vi kanske tycker att det är fullt rimligt att bli placerad i en rullstol eller i en soffa, framför en teve med eller utan ljud, att inte få gå ut, att inte få mat som smakar något, att ständigt vistas i torftiga miljöer, att inte få adekvat medicinsk vård när vi behöver det eftersom vi ändå snart ska dö. Men - och detta är min poäng - vi ska då stå för det beslutet och det ska fattas med öppna ögon.
Vi kan inte påstå att vi har en värdig äldreomsorg, att äldre har samma rätt till diagnos och behandling som kan ge effekt när verkligheten inte ser ut så.
Det är valår i år och då är det lättare att få politiker att lyssna. Därför vill jag uppmana alla som engagerar sig i äldres situation, i synnerhet dementas eftersom de inte kan föra sin egen talan, att kontakta sina lokala politiker och fråga hur de tror att det ser ut i äldreomsorgen i deras kommun, hur de skulle vilja ha det, om de kan tänka sig att bo på ett sådant ställe. Ta med dem till din anhörigs boende och visa själv! Min gissning är att de flesta ansvariga - politiker som tjänstemän - vänder bort blicken i skam och i hemlighet tänker att de själva inte kommer att sitta i den där slitna soffan utan på en helt annan soffa på ett helt annat slags boende.
Ett samhälle avslöjar sin moraliska status genom det sätt på vilket man behandlar de svagaste. Därför kan vi använda demensboenden som måttstock för detta.
Vi kan inte påstå att vi har en värdig äldreomsorg, att äldre har samma rätt till diagnos och behandling som kan ge effekt när verkligheten inte ser ut så.
Det är valår i år och då är det lättare att få politiker att lyssna. Därför vill jag uppmana alla som engagerar sig i äldres situation, i synnerhet dementas eftersom de inte kan föra sin egen talan, att kontakta sina lokala politiker och fråga hur de tror att det ser ut i äldreomsorgen i deras kommun, hur de skulle vilja ha det, om de kan tänka sig att bo på ett sådant ställe. Ta med dem till din anhörigs boende och visa själv! Min gissning är att de flesta ansvariga - politiker som tjänstemän - vänder bort blicken i skam och i hemlighet tänker att de själva inte kommer att sitta i den där slitna soffan utan på en helt annan soffa på ett helt annat slags boende.
Ett samhälle avslöjar sin moraliska status genom det sätt på vilket man behandlar de svagaste. Därför kan vi använda demensboenden som måttstock för detta.
måndag 26 april 2010
Vår framtid?
Vad händer den dag man själv inte kan styra över sitt liv? I morse stod det i tidningen att ngn amerikan sagt ”Be nice to your kids – they will choose your nursing home”. Så sant. Jag funderar på hur jag skulle vilja ha det. Kanhända ger jag blanka tusan i det när jag sitter där, slagrörd, paralyserad efter en olycka, gammal o dement eller vilket skälet än kan vara. Men jag skulle vilja ha det så här:
Jag skulle vilja vistas i en vacker miljö, både inne och ute. Jag skulle vilja kunna var ute i natur, uppleva träd, buskar, blommor, kanske en sjö eller en utsikt. Jag skulle vilja vistas i vackra rum med genomtänkt möblemang och färgsättning med vackra föremål och intressanta bilder.
(Mammas hem är ett gammalt sjukhem så det är fortfarande sjukhusliknande med blanka golv och långa korridorer, möblemanget är från tidigt 80-tal, slitet och fult, ja, de var fula redan när de var nya, resten är överblivna möbler de anhöriga inte orkat forsla därifrån. Det finns plastblommor o några mer el mindre levande växter, fula bilder på väggarna, fula gardiner. Som helhet är miljön utomordentligt torftig. Det finns en balkong där personalen sitter och röker.)
Jag skulle vilja ha tillgång till konstprogram på teve/ dator (om jag nu inte kan ta till mig program med mening), vacker musik som jag tycker om.
(På mammas vårdhem spelar man ibland nån CD med dragspel och svensktoppsmusik för sånt tycker gamla människor om).
Jag skulle vilja ha vällagad och välsmakande mat med vin.
(På mammas vårdhem är det Sodexho som står för maten, den smakar inte mycket, vin serverades någon gång tidigare, men är helt och hållet upp till personalen om de vill servera det. Det senaste vi köpte till mamma, fick stå och surna i skåpet. Ingen kunde svara på varför.)
Jag vill bli behandlad som en människa av personalen, som ett subjekt, även om de inte får svar av mig.
(På mammas vårdhem talar man till de gamla som om de vore hundar eller något slags varelser, om man överhuvudtaget säger något. En del talar i mobiltelefon när de vårdar/ matar de boende.)
Jag skulle vilja ha tillgång till den medicinska vård och den rehabilitering som alla människor ska ha rätt till.
(Mamma fick inte ens ett läkarbesök när hon fick sin stroke, läkaren tyckte det var onödigt och ville uppenbarligen låta naturen ha sin gång.)
Är detta för mycket begärt:
- att få medicinsk vård och rehabilitering på lika villkor?
- att bli behandlad som en människa?
- att äta och dricka gott?
- att ha tillgång till estetiska upplevelser i form av konst, musik, natur?
- att få vistas ute?
Vad kostar det? De som fattar beslut om äldrevård på kommunal nivå, vad tror de väntar dem? Har de redan bokat plats på något privat boende? Eller hur tror de att det ser ut i den "vård" kommunerna erbjuder? Det är förvaring, slutförvaring av förbrukat material. Ingenting annat. Låt oss erkänna det och inte låtsas att verkligheten ser annorlunda ut. Därefter kan vi föra en diskussion om lämplig nivå.
Jag skulle vilja vistas i en vacker miljö, både inne och ute. Jag skulle vilja kunna var ute i natur, uppleva träd, buskar, blommor, kanske en sjö eller en utsikt. Jag skulle vilja vistas i vackra rum med genomtänkt möblemang och färgsättning med vackra föremål och intressanta bilder.
(Mammas hem är ett gammalt sjukhem så det är fortfarande sjukhusliknande med blanka golv och långa korridorer, möblemanget är från tidigt 80-tal, slitet och fult, ja, de var fula redan när de var nya, resten är överblivna möbler de anhöriga inte orkat forsla därifrån. Det finns plastblommor o några mer el mindre levande växter, fula bilder på väggarna, fula gardiner. Som helhet är miljön utomordentligt torftig. Det finns en balkong där personalen sitter och röker.)
Jag skulle vilja ha tillgång till konstprogram på teve/ dator (om jag nu inte kan ta till mig program med mening), vacker musik som jag tycker om.
(På mammas vårdhem spelar man ibland nån CD med dragspel och svensktoppsmusik för sånt tycker gamla människor om).
Jag skulle vilja ha vällagad och välsmakande mat med vin.
(På mammas vårdhem är det Sodexho som står för maten, den smakar inte mycket, vin serverades någon gång tidigare, men är helt och hållet upp till personalen om de vill servera det. Det senaste vi köpte till mamma, fick stå och surna i skåpet. Ingen kunde svara på varför.)
Jag vill bli behandlad som en människa av personalen, som ett subjekt, även om de inte får svar av mig.
(På mammas vårdhem talar man till de gamla som om de vore hundar eller något slags varelser, om man överhuvudtaget säger något. En del talar i mobiltelefon när de vårdar/ matar de boende.)
Jag skulle vilja ha tillgång till den medicinska vård och den rehabilitering som alla människor ska ha rätt till.
(Mamma fick inte ens ett läkarbesök när hon fick sin stroke, läkaren tyckte det var onödigt och ville uppenbarligen låta naturen ha sin gång.)
Är detta för mycket begärt:
- att få medicinsk vård och rehabilitering på lika villkor?
- att bli behandlad som en människa?
- att äta och dricka gott?
- att ha tillgång till estetiska upplevelser i form av konst, musik, natur?
- att få vistas ute?
Vad kostar det? De som fattar beslut om äldrevård på kommunal nivå, vad tror de väntar dem? Har de redan bokat plats på något privat boende? Eller hur tror de att det ser ut i den "vård" kommunerna erbjuder? Det är förvaring, slutförvaring av förbrukat material. Ingenting annat. Låt oss erkänna det och inte låtsas att verkligheten ser annorlunda ut. Därefter kan vi föra en diskussion om lämplig nivå.
Torsdag 22 april
Mamma skrivs ut på tisdagen och på torsdagen har vi vårdplanering och ”rehabplanering” fast det inte får heta rehab. Här sitter nu jag och min bror, arbetsterapeut, sjukgymnast, äldreboendets verksamhetschef R, kontaktperson B, syster M, MAS J och läkaren N. Jag och min bror är nu intresserade av att få veta vad hemmet tänker göra för att hjälpa mamma tillbaka till så mycket funktion hon kan få, vilka rättigheter hon har osv. Men, hela tillställningen börjar med att läkaren oombedd tar till orda och håller en liten föreläsning. Vi lyssnar, stumma av förvåning och med en viss skräckblandad förtjusning. Hela situationen är helt osannolik och tillvaron gungar lite grann.
Läkaren N som aldrig träffat mamma förrän idag, förklarar helt ogenerat att ”det är förödande att skicka gamla människor till sjukhus”. Dom kan vakna på natten och bli oroliga. Vidare säger hon. ”Jag har ingen medicin.” Vi tolkar det som att hon menar att det inte finns behandling och undrar i vårt stilla sinne vad hon tror att de höll på med på Danderyd. Vidare börjar hon berätta för oss vad demens är för ett slags sjukdom och trumpetar frankt: ”Jag tycker inte det här är någon stroke”. Vad står det i pappren från Danderyd? Kan hon läsa? Hon vill i stället ha det till att det som drabbat mamma är en del av demensen för enligt henne har mamma vaskulär demens och då får man sånt här hela tiden och mamma har också haft det här flera gånger, får vi höra. Här hejdar jag läkaren N och frågar om jag hört rätt, att mamma haft det här flera gånger. Då rycker syster M in och frågar mig och min bror om vi inte blivit informerade om det. Häpen tystnad. Jag förstår då att syster M syftar på en episod i november då mamma vägrat vakna, men det finns inget i hennes journal som tyder på att någon kunnat tolka detta som en stroke (en stroke som leder till medvetslöshet, vaknar man inte från om man är 95 år, det krävs ingen som helst medicinsk utbildning för att räkna ut). Men syster M har svaret. Tilläggas bör att hon själv inte var närvarande vid novemberepisoden. Läkaren tar ordet igen och hävdar återigen att mamma har vaskulär demens för det står i pappren, hon har läst på, säger hon. Det finns ingen sådan notering i mammas journal. Hon är diagnosticerad 2003 med ospecifik demens och vaskulär demens är något ganska annorlunda, definitivt en specifik form av demens som ger plötsliga förändringar eftersom demensen orsakas av och orsakar proppbildning i hjärnan.
Vad ska vi tro? Att läkaren diktar ihop det här för att hon insett att hon begått ett misstag? Hon verkar väldigt självsäker.
Vi är dock inte där för att höra hennes ursäkt eller förklaring, vi är där för att se hur vägen framåt kan se ut. Vi noterar dock vad hon sagt och vi har ju dessutom vittnen, inte minst MAS som har i uppdrag att fundera över om hon ska göra en Lex Maria eller om det är läkarföretaget ensamt som ska stå för den. Hon måste i alla händelser göra en internutredning först för att kunna fatta ett underbyggt beslut. Läkaren N tystnar mer och mer när det börjar gå upp för henne att den här dementa 95-åriga tanten uppenbarligen var en högst vital och pigg dam som nu fått se sin mesta livskvalitet försvinna upp i rök, dvs att kunna gå och komma som man vill, att sköta sina personliga angelägenheter, kort sagt att inte vara hänvisad till andras hjälp och välvilja, i synnerhet när man inte har förutsättningar att förstå…
Vad ska man tro?
Jag tror att läkaren N drog förhastade slutsatser, kanske på grundval av felaktiga eller i varje fall otillräckliga uppgifter. Hon tog inte själv reda på fakta i målet utan antog att det rörde sig om en 95-årig demens kvinna som haft detta förut och antog att det vore bättre att låta naturen ha sin gång. Min undran är hur vanlig denna inställning är. Om en gammal människa får lunginflammation eller urinvägsdito, resonerar man likadant då? Behandling kan ju leda till obehag så man ska kanske låta naturen ha sin gång även i det fallet?
Nu väntar vi på MAS:ens beslut om att gå vidare eller att inte göra det.
Läkaren N som aldrig träffat mamma förrän idag, förklarar helt ogenerat att ”det är förödande att skicka gamla människor till sjukhus”. Dom kan vakna på natten och bli oroliga. Vidare säger hon. ”Jag har ingen medicin.” Vi tolkar det som att hon menar att det inte finns behandling och undrar i vårt stilla sinne vad hon tror att de höll på med på Danderyd. Vidare börjar hon berätta för oss vad demens är för ett slags sjukdom och trumpetar frankt: ”Jag tycker inte det här är någon stroke”. Vad står det i pappren från Danderyd? Kan hon läsa? Hon vill i stället ha det till att det som drabbat mamma är en del av demensen för enligt henne har mamma vaskulär demens och då får man sånt här hela tiden och mamma har också haft det här flera gånger, får vi höra. Här hejdar jag läkaren N och frågar om jag hört rätt, att mamma haft det här flera gånger. Då rycker syster M in och frågar mig och min bror om vi inte blivit informerade om det. Häpen tystnad. Jag förstår då att syster M syftar på en episod i november då mamma vägrat vakna, men det finns inget i hennes journal som tyder på att någon kunnat tolka detta som en stroke (en stroke som leder till medvetslöshet, vaknar man inte från om man är 95 år, det krävs ingen som helst medicinsk utbildning för att räkna ut). Men syster M har svaret. Tilläggas bör att hon själv inte var närvarande vid novemberepisoden. Läkaren tar ordet igen och hävdar återigen att mamma har vaskulär demens för det står i pappren, hon har läst på, säger hon. Det finns ingen sådan notering i mammas journal. Hon är diagnosticerad 2003 med ospecifik demens och vaskulär demens är något ganska annorlunda, definitivt en specifik form av demens som ger plötsliga förändringar eftersom demensen orsakas av och orsakar proppbildning i hjärnan.
Vad ska vi tro? Att läkaren diktar ihop det här för att hon insett att hon begått ett misstag? Hon verkar väldigt självsäker.
Vi är dock inte där för att höra hennes ursäkt eller förklaring, vi är där för att se hur vägen framåt kan se ut. Vi noterar dock vad hon sagt och vi har ju dessutom vittnen, inte minst MAS som har i uppdrag att fundera över om hon ska göra en Lex Maria eller om det är läkarföretaget ensamt som ska stå för den. Hon måste i alla händelser göra en internutredning först för att kunna fatta ett underbyggt beslut. Läkaren N tystnar mer och mer när det börjar gå upp för henne att den här dementa 95-åriga tanten uppenbarligen var en högst vital och pigg dam som nu fått se sin mesta livskvalitet försvinna upp i rök, dvs att kunna gå och komma som man vill, att sköta sina personliga angelägenheter, kort sagt att inte vara hänvisad till andras hjälp och välvilja, i synnerhet när man inte har förutsättningar att förstå…
Vad ska man tro?
Jag tror att läkaren N drog förhastade slutsatser, kanske på grundval av felaktiga eller i varje fall otillräckliga uppgifter. Hon tog inte själv reda på fakta i målet utan antog att det rörde sig om en 95-årig demens kvinna som haft detta förut och antog att det vore bättre att låta naturen ha sin gång. Min undran är hur vanlig denna inställning är. Om en gammal människa får lunginflammation eller urinvägsdito, resonerar man likadant då? Behandling kan ju leda till obehag så man ska kanske låta naturen ha sin gång även i det fallet?
Nu väntar vi på MAS:ens beslut om att gå vidare eller att inte göra det.
Onsdag 14 april
Syster M ringer på morgonen och berättar att mamma är mycket bättre. Hon kan stå själv och har tagit några steg på egen hand. Jag känner mig glad och lugnad av detta besked och tror på syster M när hon säger att det hela ju inte var något att oroa sig över. Nu ska vi få fira 95-årsdag.
Senare på eftermiddagen ringer syster A som jag aldrig tidigare hört talas om och meddelar att mamma har fallit ihop igen, samma sida, att hon denna gång inte heller kan röra på vänster arm eller hand. Hon verkar förlamad på hela vänster sida. Syster A meddelar vidare att läkaren N även denna gång säger att man inget ska göra, bara bädda ner henne och avvakta. Jag blir då ganska upprörd, säger till syster A att omedelbart ringa läkaren och tala om för henne att jag kräver att hon gör något, att det medicinska ansvaret uteslutande är hennes och att det är hon som får stå till svars. Det tar skruv, för syster A ringer snabbt tillbaka och berättar att mamma ska få transport till akuten på D-ryds sjukhus. (Finn tre fel: Tre fel finns i överlämnandeblanketten från äldreboendet till akuten: mammas personnummer är fel vilket orsakade viss förvirring vid ankomsten till sjukhuset, mitt mobilnummer är fel, ngn anhörig hade därmed inte kunnat kontaktas (sjukhemmet går inte att ringa till efter kontorstid – ansvarig verksamhetschef skyller på Telia och så har det fortgått i veckor). Vidare är diagnosen från äldreboendet ”påspädning” vilket indikerar att det hänt förut, dvs tisdagens TIA refereras till som påspädning. Det här undrade man mycket över på strokeavdelningen så man ringde boendet för att reda ut det).
Jag kommer dit kl 17, samtidigt som ambulansen. Akuten är knökfull men mamma tas skyndsamt omhand, blodprov tas, EKG och en läkare och en kandidat tittar på henne. Jag frågar dem båda, inte samtidigt om de tycker att mamma borde kommit in redan igår och de svarar båda ja, självklart borde hon det. Antagligen är det en s k TIA, ett förebud om en mer omfattande stroke. Efter ca en timme kommer ytterligare en läkare som utvärderat de man gjort. Han beskriver det hela på samma sätt, TIA igår som borde föranlett akutbesök direkt, en mer omfattande stroke idag. Mamma ska göra en datortomografi för att utesluta blödning som orsak till symptomen och ska sedan ges blodförtunnande medicin.
Det går alltså att diagnostisera och det finns alltså behandling! Inte vad man sagt mig på sjukhemmet. Läkaren hävdar ju tydligen att det inte finns något att göra.
Mamma ligger sedan på strokeavdelning i sex dygn, och det är inte för att man inte har något bättre att göra med sina fåtaliga platser, utan för att det var medicinskt påkallat.
Jag frågar fem av varandra oberoende läkare på Danderyd, vid olika tillfällen om mamma borde kommit in redan på tisdagen och samtliga svarar obetingat ja, det borde hon. Ju tidigare diagnos, desto mer kan man minimera skadeverkningarna.
Hon remitteras även till geriatrisk strokerehabilitering men där nekas hon plats med hänvisning till att en stor del av träningen sker på egen hand vilket kräver vissa minnesfunktioner. En dement person har mao inte möjligheter att till fullo tillgodogöra sig en sådan rehabilitering. I stället blir det kommunens ansvar och det visar sig då att om man inte bor själv, har man inte rätt till stroketeam, man har inte rätt till något som kan kallas rehabilitering över huvud taget, man har endast rätt till det som kallas aktivitetsstödjande åtgärder, ett nyord som i princip inte betyder någonting. Det betyder att den gamla i mesta möjliga mån ska förmås att göra det man har förutsättningar att klara, men det förstår alla, att det mesta går snabbare om personalen gör det och är det något som saknas i vården är det tid.
Jag ringer även verksamhetschefen J på läkarföretaget och han säger samma sak som läkaren N påstås ha sagt, nämligen att det inte finns något att göra. Intressant är också att min mamma har förmaksflimmer och inte får någon blodförtunnande medicin. Sådan förskrevs när man upptäckte flimret i samband med demensutredningen 2003. Jag har trott att hon fått den sedan dess, men av någon anledning har man tagit bort den och det utan att meddela oss anhöriga.
Senare på eftermiddagen ringer syster A som jag aldrig tidigare hört talas om och meddelar att mamma har fallit ihop igen, samma sida, att hon denna gång inte heller kan röra på vänster arm eller hand. Hon verkar förlamad på hela vänster sida. Syster A meddelar vidare att läkaren N även denna gång säger att man inget ska göra, bara bädda ner henne och avvakta. Jag blir då ganska upprörd, säger till syster A att omedelbart ringa läkaren och tala om för henne att jag kräver att hon gör något, att det medicinska ansvaret uteslutande är hennes och att det är hon som får stå till svars. Det tar skruv, för syster A ringer snabbt tillbaka och berättar att mamma ska få transport till akuten på D-ryds sjukhus. (Finn tre fel: Tre fel finns i överlämnandeblanketten från äldreboendet till akuten: mammas personnummer är fel vilket orsakade viss förvirring vid ankomsten till sjukhuset, mitt mobilnummer är fel, ngn anhörig hade därmed inte kunnat kontaktas (sjukhemmet går inte att ringa till efter kontorstid – ansvarig verksamhetschef skyller på Telia och så har det fortgått i veckor). Vidare är diagnosen från äldreboendet ”påspädning” vilket indikerar att det hänt förut, dvs tisdagens TIA refereras till som påspädning. Det här undrade man mycket över på strokeavdelningen så man ringde boendet för att reda ut det).
Jag kommer dit kl 17, samtidigt som ambulansen. Akuten är knökfull men mamma tas skyndsamt omhand, blodprov tas, EKG och en läkare och en kandidat tittar på henne. Jag frågar dem båda, inte samtidigt om de tycker att mamma borde kommit in redan igår och de svarar båda ja, självklart borde hon det. Antagligen är det en s k TIA, ett förebud om en mer omfattande stroke. Efter ca en timme kommer ytterligare en läkare som utvärderat de man gjort. Han beskriver det hela på samma sätt, TIA igår som borde föranlett akutbesök direkt, en mer omfattande stroke idag. Mamma ska göra en datortomografi för att utesluta blödning som orsak till symptomen och ska sedan ges blodförtunnande medicin.
Det går alltså att diagnostisera och det finns alltså behandling! Inte vad man sagt mig på sjukhemmet. Läkaren hävdar ju tydligen att det inte finns något att göra.
Mamma ligger sedan på strokeavdelning i sex dygn, och det är inte för att man inte har något bättre att göra med sina fåtaliga platser, utan för att det var medicinskt påkallat.
Jag frågar fem av varandra oberoende läkare på Danderyd, vid olika tillfällen om mamma borde kommit in redan på tisdagen och samtliga svarar obetingat ja, det borde hon. Ju tidigare diagnos, desto mer kan man minimera skadeverkningarna.
Hon remitteras även till geriatrisk strokerehabilitering men där nekas hon plats med hänvisning till att en stor del av träningen sker på egen hand vilket kräver vissa minnesfunktioner. En dement person har mao inte möjligheter att till fullo tillgodogöra sig en sådan rehabilitering. I stället blir det kommunens ansvar och det visar sig då att om man inte bor själv, har man inte rätt till stroketeam, man har inte rätt till något som kan kallas rehabilitering över huvud taget, man har endast rätt till det som kallas aktivitetsstödjande åtgärder, ett nyord som i princip inte betyder någonting. Det betyder att den gamla i mesta möjliga mån ska förmås att göra det man har förutsättningar att klara, men det förstår alla, att det mesta går snabbare om personalen gör det och är det något som saknas i vården är det tid.
Jag ringer även verksamhetschefen J på läkarföretaget och han säger samma sak som läkaren N påstås ha sagt, nämligen att det inte finns något att göra. Intressant är också att min mamma har förmaksflimmer och inte får någon blodförtunnande medicin. Sådan förskrevs när man upptäckte flimret i samband med demensutredningen 2003. Jag har trott att hon fått den sedan dess, men av någon anledning har man tagit bort den och det utan att meddela oss anhöriga.
Tisdag 13 april
Mamma har fått en stroke! Ansvarig sjuksköterska, fortsättningsvis benämnd syster M ringer till mig på eftermiddagen och berättar detta. Mamma har plötsligt sjunkit ihop på vänster sida och kan inte gå eller stå själv. Hon blir nerbäddad av personalen och syster M kontaktar läkaren N. Denna läkare har varit i tjänst i två veckor och har antagligen aldrig träffat min mamma eftersom hon var frisk. Hon befinner sig på ett annat äldreboende någon kilometer bort. Det är oklart vilken information läkaren N får av syster M, men beslutet blir att inte göra någonting. Det finns ingenting man kan göra, säger syster M. Själv blir jag förvånad och upprörd över beskedet att läkaren inte ens gör sig mödan att besöka mamma för att själv bilda sig en uppfattning utan grundar sitt beslut på information från syster M. Jag ber syster M att se till så att läkaren N ringer upp mig genast men läkaren erbjuder mig endast en tid följande måndag då hon befinner sig på vårdhemmet.
Jag besöker mamma på kvällen. Hon ligger i sängen och är ganska trött, en annan sköterska, syster E pratar lugnande med mig och skriver sedan i omvårdnadsjournalen att jag har varit nöjd med samtalet. Hur vet hon vad jag tycker?
Jag besöker mamma på kvällen. Hon ligger i sängen och är ganska trött, en annan sköterska, syster E pratar lugnande med mig och skriver sedan i omvårdnadsjournalen att jag har varit nöjd med samtalet. Hur vet hon vad jag tycker?
Min mammas boende
Min mamma bor på ett ordinärt äldreboende i en välbärgad stockholmsförort sedan sex år. Boendet drivs av ett av de större vårdföretagen genom ett vanligt upphandlingsförfarande. Kommunen driver även äldreomsorg i egen regi. Äldreboendet har varit i blåsväder vid ett flertal tillfällen och kontraktet med företaget kommer inte att förnyas.
På hemmet är alla i personalen snälla, åtminstone när någon anhörig är i närheten, men de gamla tilltalas som om de vore hundar. Heeeeiiiijjj, hur måååååår du, gumman!! Fantasin och inlevelseförmågan är inte tillräckligt för att rätt värdera det avmätta svaret: Jo, tack, hur står det till själv?
När man blir gammal, är man per definition om inte en fåne, så en person med mycket klena fattningsförmågor. Är man dessutom dement, har allt människovärde flugit sin kos, man är en varelse, knappt på en hunds mentala nivå. Därav tilltalet.
Personalen är den enskilt dyraste utgiften och eftersom vårdbolagens främsta uppgift är att dra in pengar till sina aktieägare, är det personalen man sparar mest på. Det här bolaget har satt i system att aldrig ersätta personer som slutar med utbildad arbetskraft, utan man gör rockader där siste man i botten alltid är en outbildad och timanställd person. De här s k timmisarna saknar inte bara utbildning, de saknar grundläggande insikt i de rutiner som måste råda på ett särskilt boende. Det här går bra så länge de gamla är friska och ingenting särskilt händer, men när det händer något och människor inte vet hur de ska agera, då är det fritt fall, något vi sett vid ett flertal tillfällen. Mer om detta.
Vad gäller för särskilt boende för äldre
När man bor på ett så kallat särskilt boende, omfattas man av lite andra lagar och bestämmelser än de som gäller för människor som bor i eget boende. Kommunerna fick huvudansvaret för äldrevården i den s k Ädelreformen. Kommunerna fick även ett ansvar för hälso- och sjukvård (exklusive läkar- insatser) samt för enklare handikapphjälpmedel i särskilda boendeformer. Det här innebär bl a att du är tillförsäkrad ”goda levnadsvillkor” om du är hänvisad till ett särskilt boende pga funktionshinder. Är du däremot bara gammal, tillförsäkras du endast ”godtagbara levnadsvillkor”. Som kommun kan man alltså med stöd i lagen erbjuda endast en basal omvårdnad som i många fall inte sträcker sig mycket längre än tak över huvudet, värme, rena kläder, mat och basal medicinsk vård. Läkarvård tillhandahålls av Landstinget, ofta i form av upphandlade vårdbolag.
På hemmet är alla i personalen snälla, åtminstone när någon anhörig är i närheten, men de gamla tilltalas som om de vore hundar. Heeeeiiiijjj, hur måååååår du, gumman!! Fantasin och inlevelseförmågan är inte tillräckligt för att rätt värdera det avmätta svaret: Jo, tack, hur står det till själv?
När man blir gammal, är man per definition om inte en fåne, så en person med mycket klena fattningsförmågor. Är man dessutom dement, har allt människovärde flugit sin kos, man är en varelse, knappt på en hunds mentala nivå. Därav tilltalet.
Personalen är den enskilt dyraste utgiften och eftersom vårdbolagens främsta uppgift är att dra in pengar till sina aktieägare, är det personalen man sparar mest på. Det här bolaget har satt i system att aldrig ersätta personer som slutar med utbildad arbetskraft, utan man gör rockader där siste man i botten alltid är en outbildad och timanställd person. De här s k timmisarna saknar inte bara utbildning, de saknar grundläggande insikt i de rutiner som måste råda på ett särskilt boende. Det här går bra så länge de gamla är friska och ingenting särskilt händer, men när det händer något och människor inte vet hur de ska agera, då är det fritt fall, något vi sett vid ett flertal tillfällen. Mer om detta.
Vad gäller för särskilt boende för äldre
När man bor på ett så kallat särskilt boende, omfattas man av lite andra lagar och bestämmelser än de som gäller för människor som bor i eget boende. Kommunerna fick huvudansvaret för äldrevården i den s k Ädelreformen. Kommunerna fick även ett ansvar för hälso- och sjukvård (exklusive läkar- insatser) samt för enklare handikapphjälpmedel i särskilda boendeformer. Det här innebär bl a att du är tillförsäkrad ”goda levnadsvillkor” om du är hänvisad till ett särskilt boende pga funktionshinder. Är du däremot bara gammal, tillförsäkras du endast ”godtagbara levnadsvillkor”. Som kommun kan man alltså med stöd i lagen erbjuda endast en basal omvårdnad som i många fall inte sträcker sig mycket längre än tak över huvudet, värme, rena kläder, mat och basal medicinsk vård. Läkarvård tillhandahålls av Landstinget, ofta i form av upphandlade vårdbolag.
Min mamma
Min mamma ska fylla 95 i maj (kanske). Hon har varit frisk och aktiv i hela sitt liv och var trots sin demens i fysiskt mycket god form till - hygien, på-och avklädning, måltider. Hon var den enda på hela avdelningen som inte hade vare sig blöja eller plast i sängen.
Det gick att prata med henne. Hennes demens började märkas för ca 15 år sedan och har inte utvecklats särskilt under de 6 år hon tillbringat på hemmet. Hon minns i pirnicp ingenting, allt mindre från förr och absolut inget av det som skett några minuter tillbaka i tiden. Absolut teflon. I varje ögonblick är världen ny. Hon lever m.a.o. i ett evigt nu. För övrigt känner hon igen människor, har en mycket stark integritet och går att resonera med. Man kan föra enkla samtal om kända ämnen och ibland förvånar hon en genom ögonblick av porlande klarhet.
Det gick att prata med henne. Hennes demens började märkas för ca 15 år sedan och har inte utvecklats särskilt under de 6 år hon tillbringat på hemmet. Hon minns i pirnicp ingenting, allt mindre från förr och absolut inget av det som skett några minuter tillbaka i tiden. Absolut teflon. I varje ögonblick är världen ny. Hon lever m.a.o. i ett evigt nu. För övrigt känner hon igen människor, har en mycket stark integritet och går att resonera med. Man kan föra enkla samtal om kända ämnen och ibland förvånar hon en genom ögonblick av porlande klarhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)