Mamma

Mamma

fredag 17 juni 2011

Socialstyrelsens kvarnar

Kvarnarna mal långsamt.
Nästan ett år efter det att vi lämnat vår skrivelse om hanteringen av mamma i samband med hennes stroke, kommer besked att Socialstyrelsen begärt in handlingar i målet som vi nu har möjlighet att yttra oss över.

Läkaren N tillstår i sin skrivelse numer att det var en stroke (vore väl en liten smula udda annars, när det finns en epikris från en strokeenhet skriven av strokespecialister som meddelar att det var en stroke), men att det inte spelar någon roll för bedömningen av behovet av vårdinsatser. Tänk om denna enfaldiga kvinna direkt hade tillstått att hon begått ett misstag som bara struntade i mamma när hon hade fått sin TIA-attack och när hon sedan fick sin stroke! Tänk om hon hade sagt att det var dumt och oprofessionellt av henne att inte själv bilda sig en uppfattning om läget istället för att dra förhastade slutsatser! Men icke – hon måste nu framhärda i sin uppfattning även om hon inte kan fortsätta hävda att det inte var någon stroke. Nu har hon hittat på en diagnos – vaskulär demens – och vår naturliga fråga blir ju varifrån den diagnosen kommer.

Det finns utdrag ur läkarjournalen, utdrag som inte är daterade så det är fullt möjligt att diagnosen vaskulär demens ritats dit i efterhand.
Vidare finns 20 sidor obeskrivligt rörig, odaterad information ur Attendos omvårdnadsjournal. Vid en hastig genomläsning får man intrycket att mamma som ju var en fysiskt vital och oberoende person med stark integritet, var rörelsehindrad redan från början och i stort behov av hjälp och assistans samt att läkaren kände henne väl. Läkaren hade ju aldrig träffat henne. Vidare fattas lämpligt nog de sidor som behandlar vad som hände de dagar mamma fick sin TIA-attack och stroken.

Helt otroligt, så de kan hålla på. Vi har självfallet yttrat oss över detta. Vi vill att Socialstyrelsen slår fast huruvida man har rätt till vård och behandling vid stroke när man är dement eller om man inte har det. Borde vara enkelt. Borde vara intressant för alla att veta om man hamnar i någon annan sorts kategori per automatik när man har diagnosen demens. Borde vara enkelt att fastslå huruvida en individuell bedömning bör göras samt hur denna individuella bedömning lämpligen ska gå till. Det finns ju nationella riktlinjer.

Fortsättning följer.