Mamma

Mamma

torsdag 24 juni 2010

De gå brå?

Mamma återfår rörligheten i vänsterbenet men kan antagligen aldrig gå mer pga artros i sina 95-åriga knän. Hon får dock träning - inte ståträning - varje dag enligt schema som prickas av. Tänk, vad lätt det kan vara att få rutiner att fungera genom en enkel lista. Det är första gången jag ser en fungerande lista på detta boende, trots ihärdigt tjat om hur det förenklar rutiner och säkrar kvalitén.

Mammas kontaktperson B ska ha semester, det är henne väl unt. Som hennes ersättare har man satt in en outbildad timmis som inte talar eller förstår svenska. Sånt är läget idag, man har inte råd att betala löner som skulle kunna locka andra än de som står längst bort från arbetsmarknaden. Han är säkert rar, men hur ska han kunna kommunicera med mamma? Antagligen har jag överdrivna förväntningar, men jag vill ju så gärna tro på talet om respekt för individens integritet, omsorgen om de individuella behoven. Vid varje fråga jag ställde, svarade han - De gå brå.
Och det gör det ju inte.

Mamma vägrade träna igår, ett friskhetstecken tycker jag, att hon har bestämda åsikter om vad hon vill och inte.

torsdag 17 juni 2010

Ingen har gjort något fel

Det blir ingen Lex Maria-anmälan. Verksamhetschef J på läkarföretaget tycker inte att läkaren har gjort fel, möjligen kunde hon ha accepterat kontakt med oss anhöriga. Det tyckte han var en aning klandervärt. MAS:ens utredning gör mig ännu mer deprimerad. Den slår fast samma sak. Hon kallar det hela "frånvaroattack", inte stroke. Hon har inte tagit upp Det Stora Sjukhusets bedömning, hon har inte ens utrett vad som står i läkarens journal och vilken information läkaren fick av sjuksköterskan. Nej, en färdiglevd människas sista dödsryckningar är inte intressant för någon, vad hon slutligen dör i kan vara detsamma. Kanske är det detta som upprör mig mest - inställningen att är man 95 så är det ingen idé att göra så mycket. Vem har i så fall bestämt tidpunkten när vi inte längre är föremål för läkarkallets första bud? Vilka tillstånd utöver stroke kan vi lämna åt naturen att ta hand om? Urinvägsinfektion? Lunginflammation? Något ska vi ju dö av. Jag vill bara veta vad det är som gäller, vilka riktlinjer man går efter, för sådana finns väl? Eller är det upp till godtycket hos varje enskild läkares att behandla eller inte behandla beroende på hur man uppfattar personens allmäntillstånd och förmåga att tillgodogöra sig behandlingen? Men borde man inte kunna kräva att läkaren har tagit reda på det i så fall?
Här har man uppenbarligen bara tänkt "95" + "dement" = i-princip-redan-död

MAS:ens funktion är ju att ha tillsynsansvaret för den medicinska omvårdnad upp till sköterskenivå som kommunen är ansvarig för. I många kommuner har man vassa personer till detta uppdrag. Vår kommuns MAS ser uppenbarligen som sin främsta uppgift att till varje pris skydda kommunen, inte att tillvarata invånarnas intressen. Hur tryggt känns det?

Vi har nu i stället författat en skrivelse till Socialstyrelsens tillsynsenhet där vi redogör för allt som förevarit inklusive den undermåliga utredning som kommunens MAS har gjort. Det kommer att ta lite tid, men vi kan vänta.

Det är ju val i höst och ledamöterna i äldrenämnden i vår kommun är säkert intresserade, i synnerhet om lokaltidningen aktiveras i frågan. Äldrevården i kommunen har varit i blåsväder förr, så några mandat står absolut på spel.

Mamma fogar sig i sitt öde. Hon har fått ont i knäna, antagligen artros som förvärrats av stillasittandet i rullstol, så ståträningen är inställd. Jag vill inte hacka på enskilda personer, men jag tyckte det var väldigt märkligt att ansvarig sjukgymnast inte kunde svara på den enkla frågan huruvida hon som professionell ansåg det meningsfullt att i stället ägna tid åt någon annan form av träning, nu när ståträningen inte gick att genomföra. Hon förstod inte frågan. Försökte i 40 minuter.

På fredag är det mammas bröllopsdag. Vi talar förstås inte om det för henne. Förra året frågade hon efter sin man för första gången på flera år. Just på bröllopsdagen. Det kändes nästan lite kusligt. Människan är en märklig varelse.

tisdag 1 juni 2010

Ohelig allians

Nu har masen och läkarföretaget ingått en ohelig allians och förnekar att det gjort någon skillnad om mamma fått ligga kvar i sin säng på sjukhemmet. Det är slutsatsen. Ingen anses därför ha brustit i sin tjänsteutövning.

Att fem läkare på Danderyd var av annan åsikt är irrelevant.
Att mamma fick diagnosen stroke genom röntgen för att därigenom få behandling med blodförtunnande medicin är irrelevant.
Att mamma fick stanna i sex dygn på strokeavdelning är irrelevant.

Läkarföretaget har som sagt en etisk policy där god etik definieras som att man inte balanserar på gränsen för det tillåtna eller etiskt godtagbara, utan att de alltid har ett betryggande avstånd till gränsen. Man använder bl a kritieriet att beslut och handlingar ska tåla en massmedial granskning, inte bara en kollegial granskning. Intressant. Snart får man kanske chansen att pröva sitt kriterium. Att den här läkaren alldeles uppenbart inte visste vem mamma var, att hon var fullt fysiskt kapabel, att hon inte brydde sig om att ta sig dit de 500 meterna, att konsultera journalen är ju helt klart misstag. Att sedan en vecka senare inför sju vittnen påstå att mamma inte har fått en stroke utan har en annan diagnos, en diagnos som inte står att läsa i hennes medicinska journal, att öppet avslöja att man inte vet vem man pratar om, det har jag inte riktigt ord för.

Men att sen inte ha förmåga att inse sitt misstag och göra det enda hederliga och det enkla, egentligen, en Lex Maria- anmälan, är märkligt och ganska korkat. Om det valt den enkla vägen, visar de ju att de tar detta på allvar, att de vill ha utrett på vilka sätt de brustit för att därigenom förhindra att det sker igen, pga samma läkare eller pga någon annan i företaget. Det hade varit hederligt, rimligt och enkelt.

Nu hoppas man uppenbarligen att det hela ska bero. Snart går tiden ut för en Lex Maria och då väntar antagligen något mycket mer besvärligt och tidsödande, nämligen att dra upp hela historien inför öppen ridå. Vill de det?