Ingen har gjort något fel

Det blir ingen Lex Maria-anmälan. Verksamhetschef J på läkarföretaget tycker inte att läkaren har gjort fel, möjligen kunde hon ha accepterat kontakt med oss anhöriga. Det tyckte han var en aning klandervärt. MAS:ens utredning gör mig ännu mer deprimerad. Den slår fast samma sak. Hon kallar det hela "frånvaroattack", inte stroke. Hon har inte tagit upp Det Stora Sjukhusets bedömning, hon har inte ens utrett vad som står i läkarens journal och vilken information läkaren fick av sjuksköterskan. Nej, en färdiglevd människas sista dödsryckningar är inte intressant för någon, vad hon slutligen dör i kan vara detsamma. Kanske är det detta som upprör mig mest - inställningen att är man 95 så är det ingen idé att göra så mycket. Vem har i så fall bestämt tidpunkten när vi inte längre är föremål för läkarkallets första bud? Vilka tillstånd utöver stroke kan vi lämna åt naturen att ta hand om? Urinvägsinfektion? Lunginflammation? Något ska vi ju dö av. Jag vill bara veta vad det är som gäller, vilka riktlinjer man går efter, för sådana finns väl? Eller är det upp till godtycket hos varje enskild läkares att behandla eller inte behandla beroende på hur man uppfattar personens allmäntillstånd och förmåga att tillgodogöra sig behandlingen? Men borde man inte kunna kräva att läkaren har tagit reda på det i så fall?
Här har man uppenbarligen bara tänkt "95" + "dement" = i-princip-redan-död

MAS:ens funktion är ju att ha tillsynsansvaret för den medicinska omvårdnad upp till sköterskenivå som kommunen är ansvarig för. I många kommuner har man vassa personer till detta uppdrag. Vår kommuns MAS ser uppenbarligen som sin främsta uppgift att till varje pris skydda kommunen, inte att tillvarata invånarnas intressen. Hur tryggt känns det?

Vi har nu i stället författat en skrivelse till Socialstyrelsens tillsynsenhet där vi redogör för allt som förevarit inklusive den undermåliga utredning som kommunens MAS har gjort. Det kommer att ta lite tid, men vi kan vänta.

Det är ju val i höst och ledamöterna i äldrenämnden i vår kommun är säkert intresserade, i synnerhet om lokaltidningen aktiveras i frågan. Äldrevården i kommunen har varit i blåsväder förr, så några mandat står absolut på spel.

Mamma fogar sig i sitt öde. Hon har fått ont i knäna, antagligen artros som förvärrats av stillasittandet i rullstol, så ståträningen är inställd. Jag vill inte hacka på enskilda personer, men jag tyckte det var väldigt märkligt att ansvarig sjukgymnast inte kunde svara på den enkla frågan huruvida hon som professionell ansåg det meningsfullt att i stället ägna tid åt någon annan form av träning, nu när ståträningen inte gick att genomföra. Hon förstod inte frågan. Försökte i 40 minuter.

På fredag är det mammas bröllopsdag. Vi talar förstås inte om det för henne. Förra året frågade hon efter sin man för första gången på flera år. Just på bröllopsdagen. Det kändes nästan lite kusligt. Människan är en märklig varelse.