Riskkapitalbolag i äldreomsorgen

Riskkapitalbolagen
Fanns det verkligen ingen som undrade vilka konsekvenser det skulle få att låta riskkapitalbolag ge sig in i en stensäker välfärdsnisch? Var det ingen som insåg att när två så diametralt olika sfärer möts, med helt olika logik, kan det bara gå på ett sätt? Eller var man så aningslös? På Lidingö sa man ju från kommunens håll att man var tacksam över att Attendo röjde upp bland anställningarna och införde en ny organisation. Kunde man inte ha gjort det själva?

Övertro på marknaden
Moderaterna tycks alltid ha haft en övertro på att marknadens små självständiga grupper av kloka aktörer ska kunna göra sig gällande gentemot stora, kapitalstarka aktörer. Det var samma sak när man släppte etern fri och auktionerade ut utrymmet. Vad hände? Luften fylldes av några få bolags enahanda skval. De smalare intressena fick ingenting. Samma sak händer inom vården – var det svårt att inse att små, personaldrivna företag eller kooperativ, inte kan konkurrera med jättarna just eftersom stora volymer är en förutsättning för att man ska kunna ha alla kringtjänster. Var det svårt att gissa? Dessutom har det här med riskkapitalbolagens sätt att undandra vinster beskattning varit känt länge o det är tydligen svårt att göra något åt. Riskkapitalbolag ska ägna sig åt verksamheter med hög risk, inte stensäkra välfärdstjänster. Det finns en aningslöshet här som gränsar till absolut dumhet.

Hur hittar man chefer med rymliga samveten?
En helt annan sak – hur lyckas de här företagen med att rekrytera chefer med så rymliga samveten? Människor som utan att tveka, ljuger anhöriga rakt upp i ansiktet, ljuger för kommunens företrädare, ljuger för sina medarbetare? Eller får man gå på kurs? Vänjs man sakta vid ett nytt sätt att tänka? Kanske med hjälp av ekonomiska incitament? Är alla chefer med i något slags ägande?

Systematiska lögner
De här företagen sätter somligt i system, t ex när det gäller bemanning. I kontrakten finns inget sagt om bemanningsnivå, allt är uttryckt väldigt vagt, i termer av tillräckligt för en god omsorg etc. Kommunerna litar ändå på att det är tillräckligt, eftersom företaget tar över befintlig personal. Vad man inte tänker på, är att när någon slutar, ersätts inte den personen rakt av med en person med samma kompetens. Om personen öht ersätts, är det med en timanställd, outbildad person.

Sjuksköterskorna ljuger också, står på företagens sida. Hur hamnar de där? Hur kan de gå med på att försvara vanvård?
Och så har vi en äldreminister som först skyller på sossarna, sen på personalen som inte har tillräckligt med civilkurage och sen på cheferna som inte anmäler. Hur bottenlöst naiv får man vara?

Varför just nu?
En annan fråga är varför detta med Carema sker nu. Attendo har ju exakt samma historia. Och vi är många som kontaktat journalister såväl på våra stora dagstidningar som på teve/ radio och några inslag har det blivit genom åren. Men denna storm? Är det journalisternas föräldrar som ligger i kissblöjor med brutna ben eller som inte skickas till sjukhus när de får livshotande symptom?

Börjar 40-talistgenerationen inse att dagens äldreomsorg är rena lyxlivet jämfört med det som kommer att erbjudas dem?

Eller är hela debatten ideologiskt betingad - skola, vård, omsorg, SOS alarm, apotek - överallt vittnesmål om hur dåligt det fungerar o vänsterdebattörer vill ha det till att vi monterar ned välfärden, säljer ut folkhemmet osv.

Återinföra ättestupan - framtidens lösning?
Är det inte dags nu att ta en rejäl funderare över hur vi ska lösa äldreomsorgen på sikt? Hur mycket får det kosta? Hur mycket ska det offentliga stå för via skatter, hur mycket ska frivilligorganisationer, kyrkor etc förmås engagera sig, hur mycket ansvar måste åvila de anhöriga? Men vad händer med dem som inga anhöriga har?

Ibland tror jag att ättestupan var ett humanare alternativ. Jag kan ju konstatera att mina hundar fick bättre omvårdad i slutet av sina liv än min mamma. Framför allt var det ingen som sa: "lilla Tusse vill inte vara med längre, lilla Tusse har levt färdigt, nu ska vi låta lilla Tusse vara."

Så sa man om min Mamma. Sug på den.
Hon hade då sex år kvar att leva. Vad säger att hennes liv inget var värt?

Socialstyrelsens kvarnar

Kvarnarna mal långsamt.
Nästan ett år efter det att vi lämnat vår skrivelse om hanteringen av mamma i samband med hennes stroke, kommer besked att Socialstyrelsen begärt in handlingar i målet som vi nu har möjlighet att yttra oss över.

Läkaren N tillstår i sin skrivelse numer att det var en stroke (vore väl en liten smula udda annars, när det finns en epikris från en strokeenhet skriven av strokespecialister som meddelar att det var en stroke), men att det inte spelar någon roll för bedömningen av behovet av vårdinsatser. Tänk om denna enfaldiga kvinna direkt hade tillstått att hon begått ett misstag som bara struntade i mamma när hon hade fått sin TIA-attack och när hon sedan fick sin stroke! Tänk om hon hade sagt att det var dumt och oprofessionellt av henne att inte själv bilda sig en uppfattning om läget istället för att dra förhastade slutsatser! Men icke – hon måste nu framhärda i sin uppfattning även om hon inte kan fortsätta hävda att det inte var någon stroke. Nu har hon hittat på en diagnos – vaskulär demens – och vår naturliga fråga blir ju varifrån den diagnosen kommer.

Det finns utdrag ur läkarjournalen, utdrag som inte är daterade så det är fullt möjligt att diagnosen vaskulär demens ritats dit i efterhand.
Vidare finns 20 sidor obeskrivligt rörig, odaterad information ur Attendos omvårdnadsjournal. Vid en hastig genomläsning får man intrycket att mamma som ju var en fysiskt vital och oberoende person med stark integritet, var rörelsehindrad redan från början och i stort behov av hjälp och assistans samt att läkaren kände henne väl. Läkaren hade ju aldrig träffat henne. Vidare fattas lämpligt nog de sidor som behandlar vad som hände de dagar mamma fick sin TIA-attack och stroken.

Helt otroligt, så de kan hålla på. Vi har självfallet yttrat oss över detta. Vi vill att Socialstyrelsen slår fast huruvida man har rätt till vård och behandling vid stroke när man är dement eller om man inte har det. Borde vara enkelt. Borde vara intressant för alla att veta om man hamnar i någon annan sorts kategori per automatik när man har diagnosen demens. Borde vara enkelt att fastslå huruvida en individuell bedömning bör göras samt hur denna individuella bedömning lämpligen ska gå till. Det finns ju nationella riktlinjer.

Fortsättning följer.

Mammor ska inte dö

Mamma är för evigt. Mammor ska inte dö. Men det gör de ju ändå. Min mamma dog igår, söndagen den 20 februari en kvart över fyra, på pappas begravningsdag för 7 år sedan. Jag höll henne med båda händerna när hon dog. Det gick ganska fort men jag tror hon hade det jobbigt mot slutet. Sista kontakten hade jag med henne på fredag kväll, efter det tror jag inte att hon någonsin öppnade ögonen eller svarade på tilltal.

Jag satt kvar och klappade henne i en timme innan jag öppnade fönstret och släppte ut henne.

Det känns väldigt konstigt. Jag visste att hon skulle dö, har vetat det en tid men hoppades i alla fall i det längsta att hon skulle repa sig. Men man kan inte förbereda sig på döden. Döden är väl det mest obegripliga i våra liv, det stora mysteriet, detta att något som fanns nyss, inte finns längre. Vi är inte riktigt funtade för att ta in det. Våra begrepp, våra sinnen, våra fattningsförmågor rör det som finns. Det som inte finns, är en abstraktion, ett svart hål vi bara kan närma oss indirekt.

Det känns ödsligt och ensamt, en iskall vind drar genom mitt sinne och jag känner mig liten, övergiven och rädd.

Nu vidtar praktiska bestyr, det är ganska skönt. Det finns mening och tröst i själva ordnandet.

Mammas nya hem ska spara

Jaha, så var det dags igen. Vi trodde att vi hade hittat ett bra boende till mamma, ett boende där personalen hade tid och möjligheter att visa sitt engagemang. Men det var lite för bra för att vara sant. Boendet ska spara 11 miljoner under 2011, vi anhöriga har inget fått veta och personalen är tillhållen att inte tala med oss om detta. Samtidigt redovisar äldrenämnden ett överskott på många miljoner och där de särskilda boendena står för nästan 8 miljoner i överskott. I det läget väljer Lidingö stads äldrenämnd att lägga ett sparbeting på detta boende. De har haft det för bra, för 11 miljoner kronor för bra! Smaka på den! Ordföranden heter Jessica Nyberg, 32-årig kristdemokrat med starkt engagemang för äldrefrågor. Jag har mailat henne och frågat hur hon tänker.

Och mamma då, hur mår hon?

Jo, hon kan nu gå med rollator, trots sina 95 år och sin stroke i april. Det är väl livskraft? Hon äter dock dåligt, har problem med munnen o gamla bryggor som måste tas ut.

Forts följer