Mamma

Mamma

torsdag 17 november 2011

Riskkapitalbolag i äldreomsorgen

Riskkapitalbolagen
Fanns det verkligen ingen som undrade vilka konsekvenser det skulle få att låta riskkapitalbolag ge sig in i en stensäker välfärdsnisch? Var det ingen som insåg att när två så diametralt olika sfärer möts, med helt olika logik, kan det bara gå på ett sätt? Eller var man så aningslös? På Lidingö sa man ju från kommunens håll att man var tacksam över att Attendo röjde upp bland anställningarna och införde en ny organisation. Kunde man inte ha gjort det själva?

Övertro på marknaden
Moderaterna tycks alltid ha haft en övertro på att marknadens små självständiga grupper av kloka aktörer ska kunna göra sig gällande gentemot stora, kapitalstarka aktörer. Det var samma sak när man släppte etern fri och auktionerade ut utrymmet. Vad hände? Luften fylldes av några få bolags enahanda skval. De smalare intressena fick ingenting. Samma sak händer inom vården – var det svårt att inse att små, personaldrivna företag eller kooperativ, inte kan konkurrera med jättarna just eftersom stora volymer är en förutsättning för att man ska kunna ha alla kringtjänster. Var det svårt att gissa? Dessutom har det här med riskkapitalbolagens sätt att undandra vinster beskattning varit känt länge o det är tydligen svårt att göra något åt. Riskkapitalbolag ska ägna sig åt verksamheter med hög risk, inte stensäkra välfärdstjänster. Det finns en aningslöshet här som gränsar till absolut dumhet.

Hur hittar man chefer med rymliga samveten?
En helt annan sak – hur lyckas de här företagen med att rekrytera chefer med så rymliga samveten? Människor som utan att tveka, ljuger anhöriga rakt upp i ansiktet, ljuger för kommunens företrädare, ljuger för sina medarbetare? Eller får man gå på kurs? Vänjs man sakta vid ett nytt sätt att tänka? Kanske med hjälp av ekonomiska incitament? Är alla chefer med i något slags ägande?

Systematiska lögner
De här företagen sätter somligt i system, t ex när det gäller bemanning. I kontrakten finns inget sagt om bemanningsnivå, allt är uttryckt väldigt vagt, i termer av tillräckligt för en god omsorg etc. Kommunerna litar ändå på att det är tillräckligt, eftersom företaget tar över befintlig personal. Vad man inte tänker på, är att när någon slutar, ersätts inte den personen rakt av med en person med samma kompetens. Om personen öht ersätts, är det med en timanställd, outbildad person.

Sjuksköterskorna ljuger också, står på företagens sida. Hur hamnar de där? Hur kan de gå med på att försvara vanvård?
Och så har vi en äldreminister som först skyller på sossarna, sen på personalen som inte har tillräckligt med civilkurage och sen på cheferna som inte anmäler. Hur bottenlöst naiv får man vara?

Varför just nu?
En annan fråga är varför detta med Carema sker nu. Attendo har ju exakt samma historia. Och vi är många som kontaktat journalister såväl på våra stora dagstidningar som på teve/ radio och några inslag har det blivit genom åren. Men denna storm? Är det journalisternas föräldrar som ligger i kissblöjor med brutna ben eller som inte skickas till sjukhus när de får livshotande symptom?

Börjar 40-talistgenerationen inse att dagens äldreomsorg är rena lyxlivet jämfört med det som kommer att erbjudas dem?

Eller är hela debatten ideologiskt betingad - skola, vård, omsorg, SOS alarm, apotek - överallt vittnesmål om hur dåligt det fungerar o vänsterdebattörer vill ha det till att vi monterar ned välfärden, säljer ut folkhemmet osv.

Återinföra ättestupan - framtidens lösning?
Är det inte dags nu att ta en rejäl funderare över hur vi ska lösa äldreomsorgen på sikt? Hur mycket får det kosta? Hur mycket ska det offentliga stå för via skatter, hur mycket ska frivilligorganisationer, kyrkor etc förmås engagera sig, hur mycket ansvar måste åvila de anhöriga? Men vad händer med dem som inga anhöriga har?

Ibland tror jag att ättestupan var ett humanare alternativ. Jag kan ju konstatera att mina hundar fick bättre omvårdad i slutet av sina liv än min mamma. Framför allt var det ingen som sa: "lilla Tusse vill inte vara med längre, lilla Tusse har levt färdigt, nu ska vi låta lilla Tusse vara."

Så sa man om min Mamma. Sug på den.
Hon hade då sex år kvar att leva. Vad säger att hennes liv inget var värt?

2 kommentarer:

  1. Jag instämmer i allt du skriver. Det är bra att detta med äldreomsorgen äntligen har kommit upp på bordet. I min mammas fall kan jag dock säga att kommunal äldreomsorg inte alltid är bättre än privat. Nu hoppas jag att Kosmo (Kropp och själ med omtanke), som tar över den 1 mars 2012, ska vara precis så bra som de säger i sin broschyr och som naturligtvis framfördes på deras informationsmöte för de boende och oss anhöriga. Fast hur snabbt kan Kosmo "omvända" nuvarande personal på hemmet till sitt eget tänk? Hur ska allt kunna bli bättre om man inte ökar personaldimensioneringen? Det ska bli mycket intressant att ta del av.

    SvaraRadera
  2. Hej Cecilia,

    Vilken fin och gripande (men ändå skrämmande) blogg du skrivit om din mammas sista tid. Jag är reporter på tidningen Metro och skriver just nu en artikel om att risken att dö i demens har fyrdubblats på 25 år. Ingen trevlig siffra med tanke på de många obehagliga historier man får höra från äldreboenden idag.

    Jag skulle gärna vilja träffa dig och ha dig med i artikeln. Om du skulle vilja det kan du väl höra av dig på: karolina.skoglund@metro.se så snart du ser detta?

    Vänligen,

    Karolina

    SvaraRadera