Vår tids skamfläck?

Det kan hända att nivån på äldreomsorgen som den i regel ser ut i kommunerna, är helt ok i förhållande till vad vi betalar. Vi kanske inte tycker att vi bör lägga mer resurser på gamla människor utan hellre satsa dem på andra saker. Vi kanske tycker att det är fullt rimligt att bli placerad i en rullstol eller i en soffa, framför en teve med eller utan ljud, att inte få gå ut, att inte få mat som smakar något, att ständigt vistas i torftiga miljöer, att inte få adekvat medicinsk vård när vi behöver det eftersom vi ändå snart ska dö. Men - och detta är min poäng - vi ska då stå för det beslutet och det ska fattas med öppna ögon.

Vi kan inte påstå att vi har en värdig äldreomsorg, att äldre har samma rätt till diagnos och behandling som kan ge effekt när verkligheten inte ser ut så.

Det är valår i år och då är det lättare att få politiker att lyssna. Därför vill jag uppmana alla som engagerar sig i äldres situation, i synnerhet dementas eftersom de inte kan föra sin egen talan, att kontakta sina lokala politiker och fråga hur de tror att det ser ut i äldreomsorgen i deras kommun, hur de skulle vilja ha det, om de kan tänka sig att bo på ett sådant ställe. Ta med dem till din anhörigs boende och visa själv! Min gissning är att de flesta ansvariga - politiker som tjänstemän - vänder bort blicken i skam och i hemlighet tänker att de själva inte kommer att sitta i den där slitna soffan utan på en helt annan soffa på ett helt annat slags boende.

Ett samhälle avslöjar sin moraliska status genom det sätt på vilket man behandlar de svagaste. Därför kan vi använda demensboenden som måttstock för detta.