Mamma

Mamma

måndagen den 26:e april 2010

Onsdag 14 april

Syster M ringer på morgonen och berättar att mamma är mycket bättre. Hon kan stå själv och har tagit några steg på egen hand. Jag känner mig glad och lugnad av detta besked och tror på syster M när hon säger att det hela ju inte var något att oroa sig över. Nu ska vi få fira 95-årsdag.

Senare på eftermiddagen ringer syster A som jag aldrig tidigare hört talas om och meddelar att mamma har fallit ihop igen, samma sida, att hon denna gång inte heller kan röra på vänster arm eller hand. Hon verkar förlamad på hela vänster sida. Syster A meddelar vidare att läkaren N även denna gång säger att man inget ska göra, bara bädda ner henne och avvakta. Jag blir då ganska upprörd, säger till syster A att omedelbart ringa läkaren och tala om för henne att jag kräver att hon gör något, att det medicinska ansvaret uteslutande är hennes och att det är hon som får stå till svars. Det tar skruv, för syster A ringer snabbt tillbaka och berättar att mamma ska få transport till akuten på D-ryds sjukhus. (Finn tre fel: Tre fel finns i överlämnandeblanketten från äldreboendet till akuten: mammas personnummer är fel vilket orsakade viss förvirring vid ankomsten till sjukhuset, mitt mobilnummer är fel, ngn anhörig hade därmed inte kunnat kontaktas (sjukhemmet går inte att ringa till efter kontorstid – ansvarig verksamhetschef skyller på Telia och så har det fortgått i veckor). Vidare är diagnosen från äldreboendet ”påspädning” vilket indikerar att det hänt förut, dvs tisdagens TIA refereras till som påspädning. Det här undrade man mycket över på strokeavdelningen så man ringde boendet för att reda ut det).

Jag kommer dit kl 17, samtidigt som ambulansen. Akuten är knökfull men mamma tas skyndsamt omhand, blodprov tas, EKG och en läkare och en kandidat tittar på henne. Jag frågar dem båda, inte samtidigt om de tycker att mamma borde kommit in redan igår och de svarar båda ja, självklart borde hon det. Antagligen är det en s k TIA, ett förebud om en mer omfattande stroke. Efter ca en timme kommer ytterligare en läkare som utvärderat de man gjort. Han beskriver det hela på samma sätt, TIA igår som borde föranlett akutbesök direkt, en mer omfattande stroke idag. Mamma ska göra en datortomografi för att utesluta blödning som orsak till symptomen och ska sedan ges blodförtunnande medicin.

Det går alltså att diagnostisera och det finns alltså behandling! Inte vad man sagt mig på sjukhemmet. Läkaren hävdar ju tydligen att det inte finns något att göra.

Mamma ligger sedan på strokeavdelning i sex dygn, och det är inte för att man inte har något bättre att göra med sina fåtaliga platser, utan för att det var medicinskt påkallat.

Jag frågar fem av varandra oberoende läkare på Danderyd, vid olika tillfällen om mamma borde kommit in redan på tisdagen och samtliga svarar obetingat ja, det borde hon. Ju tidigare diagnos, desto mer kan man minimera skadeverkningarna.

Hon remitteras även till geriatrisk strokerehabilitering men där nekas hon plats med hänvisning till att en stor del av träningen sker på egen hand vilket kräver vissa minnesfunktioner. En dement person har mao inte möjligheter att till fullo tillgodogöra sig en sådan rehabilitering. I stället blir det kommunens ansvar och det visar sig då att om man inte bor själv, har man inte rätt till stroketeam, man har inte rätt till något som kan kallas rehabilitering över huvud taget, man har endast rätt till det som kallas aktivitetsstödjande åtgärder, ett nyord som i princip inte betyder någonting. Det betyder att den gamla i mesta möjliga mån ska förmås att göra det man har förutsättningar att klara, men det förstår alla, att det mesta går snabbare om personalen gör det och är det något som saknas i vården är det tid.

Jag ringer även verksamhetschefen J på läkarföretaget och han säger samma sak som läkaren N påstås ha sagt, nämligen att det inte finns något att göra. Intressant är också att min mamma har förmaksflimmer och inte får någon blodförtunnande medicin. Sådan förskrevs när man upptäckte flimret i samband med demensutredningen 2003. Jag har trott att hon fått den sedan dess, men av någon anledning har man tagit bort den och det utan att meddela oss anhöriga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar