Mamma är hjälplös

Mamma sitter nu i sin rullstol, tidigare har hon tillbringat dagarna med att gå fram och tillbaka i korridorerna för att sedan låsa in sig på sitt rum för att få var i fred och vila. Jag har genom åren haft otaliga diskussioner med såväl personal som ledning om det olämpliga i att personalen bara låser upp dörren när det passar dem. Jag har bett och bönat att personalen ska leva upp till de vackra orden om respekt för individens integritet som står att läsa i de färgglada broschyrerna från vårdföretaget. Det tar inte så lång stund att knacka och vänta på att hon kommer och öppnar. Rummet ska föreställa hennes hem! Jag talade för döva öron, de förstod helt enkelt inte vad jag sa. Det är ju deras arbetsplats.

Det gäller alltså att syna den erbjudna omsorgen i detaljerna. För denna – kan man tycka – småsak – visar ju i ett nötskal attityden till de gamla, en attityd som går igen i allt, stort som smått. I mammas fall nu senast att hon nekades läkarvård när hon fick stroke. Om man inte kan visa en gammal människa respekt i det lilla, gör man det inte i något annat sammanhang heller. Jag undrar också vem som vill bli tilltalad som en hund. Många i personalen är rara och menar säkert väl, men inte vill vi höra någon säga till oss. – Men lilla gumman, har du spillt på dig igen, ujuj, så det kan gå. Eller att man är ”Duktig” om man tar en tugga mat. Det säger en del om hur man betraktar de här människorna, eller varelserna, för människor kan de ju knappast vara längre när de inte kan tala för sig.

Mammas kontaktperson – så kallas en i personalgruppen som har ett särskilt ansvar, framför allt i förhållande till de anhöriga – är en rar, äldre, svensk kvinna. Det har vi varit glada över, för hon delar referensramar med mamma. Hon skulle kunna vara den som citerar ur en Hasse&Tage-revy för att få mamma att skratta. Det är inte svårt, nämligen. Mamma har sitt goda humör i behåll även om hon är väldigt nere nu. Men kontaktpersonen B har inte tillräckligt med fantasi eller empati för att förstå det. Hon behandlar alla lika, som små barn eller hundar. Jag vill inte ta upp saken med henne, tror inte hon skulle förstå.

Det som däremot stör mig, är att det uppenbarligen aldrig förs en dialog med personalen om etik och bemötande. Det är lyx, tydligen.