Kvarnarna mal långsamt.
Nästan ett år efter det att vi lämnat vår skrivelse om hanteringen av mamma i samband med hennes stroke, kommer besked att Socialstyrelsen begärt in handlingar i målet som vi nu har möjlighet att yttra oss över.
Läkaren N tillstår i sin skrivelse numer att det var en stroke (vore väl en liten smula udda annars, när det finns en epikris från en strokeenhet skriven av strokespecialister som meddelar att det var en stroke), men att det inte spelar någon roll för bedömningen av behovet av vårdinsatser. Tänk om denna enfaldiga kvinna direkt hade tillstått att hon begått ett misstag som bara struntade i mamma när hon hade fått sin TIA-attack och när hon sedan fick sin stroke! Tänk om hon hade sagt att det var dumt och oprofessionellt av henne att inte själv bilda sig en uppfattning om läget istället för att dra förhastade slutsatser! Men icke – hon måste nu framhärda i sin uppfattning även om hon inte kan fortsätta hävda att det inte var någon stroke. Nu har hon hittat på en diagnos – vaskulär demens – och vår naturliga fråga blir ju varifrån den diagnosen kommer.
Det finns utdrag ur läkarjournalen, utdrag som inte är daterade så det är fullt möjligt att diagnosen vaskulär demens ritats dit i efterhand.
Vidare finns 20 sidor obeskrivligt rörig, odaterad information ur Attendos omvårdnadsjournal. Vid en hastig genomläsning får man intrycket att mamma som ju var en fysiskt vital och oberoende person med stark integritet, var rörelsehindrad redan från början och i stort behov av hjälp och assistans samt att läkaren kände henne väl. Läkaren hade ju aldrig träffat henne. Vidare fattas lämpligt nog de sidor som behandlar vad som hände de dagar mamma fick sin TIA-attack och stroken.
Helt otroligt, så de kan hålla på. Vi har självfallet yttrat oss över detta. Vi vill att Socialstyrelsen slår fast huruvida man har rätt till vård och behandling vid stroke när man är dement eller om man inte har det. Borde vara enkelt. Borde vara intressant för alla att veta om man hamnar i någon annan sorts kategori per automatik när man har diagnosen demens. Borde vara enkelt att fastslå huruvida en individuell bedömning bör göras samt hur denna individuella bedömning lämpligen ska gå till. Det finns ju nationella riktlinjer.
Fortsättning följer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej!
SvaraRaderaSkriver ett arbete om äldre i särskilt boende, vikten av kontinuitet i vården och den godtycklighet med vilken läkarna väljer "passiv dödshjälp" alltså att inte ge vård, trots att de inte känner patienten. Jag skulle väldigt gärna vilja intervjua dig personligen, via telefon eller om du bara kan tänka dig att berätta via mail? Du kan nå mig på lillalisen (at) hotmail.com
Hälsningar,
Lisa
Det verkar inte spela någon roll om man är eller blir dement eller om man inte blir dement efter en stroke men t.ex. förlamad på höger sida (besvärligt när man är högerhänt). För dem som fyllt 65 år verkar man inte ens utreda, än mindre åtgärda de skador man kan få efter en stroke. När min mamma kom till vård- och omsorgsboende en månad efter sin stroke frågade jag varför hon skulle ligga 22 timmar om dygnet i sängen samt även inta sina måltider där. Jag fick svaret att hon hade ju haft en stroke och var så gammal. Hade jag nöjt mig med detta hade min mamma troligtvis dött i lunginflammation. Mamma verkade deprimerad intill apati under de första månaderna. Som tur var började en eldskäl på avdelningen. Hon visste hur man skulle peppa mamma till att vilja sitta uppe i rullstolen flera timmar i taget. Mamma ville inte äta den kokta potatisen (svårt att svälja). Samma eldsjäl mosade den då med Bregott. Mamma fick i sig viktiga kolhydrater och fett och la snabbt på sig ett par välbehövliga kilon. Dock fortfarande underviktig! Nu har denna underbara kvinna flyttat över till demensavdelningen. Så bra för dem men jag bävar för min mammas framtid.
SvaraRadera