Genomförandeplanen

Jag har blivit ombedd att skriva under en genomförandeplan. Jag vet inte vad det här är för ett dokument, vad det ska användas till eller varför jag ska skriva på det. Jag har bett om att få bli kontaktad, får se hur det går.

Det är ett ytterst torftigt dokument. Här finns rubriker som Hygien Sömn/vila, toalettvanor, kost och måltider, aktiviteter, sociala behov o kontakter, kläder, bemötande, kommunikation, ekonomi, övergripande mål, bakgrund/levnadsberättelse.

Det står ett par rader, högst, under varje rubrik,under bakgrund/levnadsberättelse står: "Finns". Är det någon som läser dessa dokument? Om det är det, vilken hjälp har man av att få veta att "P lägger sig efter kl 19.00 med hjälp av personal." Hon kan ju inte lägga sig själv o alltså inte bestämma tidpunkt. Betyder detta att hon måste läggas kl 19? Att hon ska läggas kl 19? Får hon ha önskemål här?

Under sociala behov o kontakter kan man läsa att "Hon gillar att vara på sitt rum." Om man som oinsatt s k timmis kommer till denna arbetsplats en helg och kanske mot förmodan faktiskt tar sig tid att läsa om de boende man förväntas vårda, hur ska man tolka denna mening? Att man ska köra in rullstolen på rummet o låta henne vara där?

Under aktiviteter kan man läsa att hon "Tycker mycket om att prata om sin mor och dennes vackra hår." Det är alltså vad man snappat upp. Jag har inget minne av mormors vackra hår, ej heller har jag någonsin hört något om det. Men detta är alltså en "aktivitet" man som anställd kan ägna sig åt, att prata om det vackra håret.

Under serviceinsatser står att kontaktpersonen ska se till att rummet är fint. Vad betyder det? Att blommorna modell robustare inte torkar ihjäl? Att lamporna är hela? Att det inte är alltför mycket damm? Nejdå, inget av detta sköts över huvud taget. Ingen av mammas kontaktpersoner genom åren har tyckt att det ingått.

Bemötande är en rubrik som intresserar mig. Här kanske man kunde få läsa något om respekt för den personliga integriteten. Men det står bara att "P är en bestämd kvinna och hon måste känna sig trygg med den som går in och hjälper henne." Som sagt, mamma låste om sig när hon kunde gå, just för att hon ville freda sin privatsfär, men detta kunde man inte respektera - personalen låste bara upp dörren från andra sidan.

I den här planen ska det också framgå vad man gör för att hon ska återfå så mycket av sina tidigare förmågor som möjligt, dvs att hon får träning (oklart numer hur ofta), att hon ska förmås att göra så mycket som möjligt själv - borsta tänderna, kamma sig, tvätta sig, äta etc. Här finns inget av detta. Men under övergripande mål kan jag läsa: "Att hon ska få en god omvårdnad och bibehålla hennes funktionalitet vid att klara av dagens rutiner." En något svårtolkad mening, kan man tycka. "Bibehålla hennes funktionalitet.."? Skulle man inte försöka hjälpa henne att återfå så mycket av sina tidigare förmågor?

Nej, det här är helt oacceptabelt. Jag skriver inte under, inte för att det är torftigt och delvis felaktigt, utan för att jag blir så förbannad över att det är så här man tycker att det får gå till. Varför vill man ha min underskrift på ett meningslöst dokument? Vad är det för regelverk som kräver detta? Kommunens biståndsbedömare måste ha detta dokument och det senast i dag, heter det. Varför? Vad betyder min underskrift i sammanhanget? Att jag läst och tagit del av ett undermåligt dokument? Och??

Nu är alla nervösa

Igår när jag kom till mamma stod kontaktpersonen B, sjuksköterskorna E1 och E2 lutade över mamma som försökte äta. Sjuksköterska E1 tar mig åt sidan och säger att det har hänt något, mamma kan ha fått ytterligare en påspädning så hon vill veta om hon ska kalla på ambulanstransport till akuten. Jag vill förstås veta vad det är som E1 tror sig veta har hänt och på vad hon grundar detta. Hon kan inte riktigt svara utan säger åt mig att fatta ett beslut om en afton på akuten eller inte. Jag bestämmer mig för att gå till mamma i stället, se efter hur hon mår, om det går att prata med henne, om hon tänker fortsätta äta.

Det visar sig att mamma bara är lite trött. Dagen har varit full av aktiviteter (hör och häpna, det händer faktiskt att man kastar lite boll) och mamma har inte vilat tillräckligt. Nu är hon som vanligt igen och tuggar sig långsamt igenom sin middag (och blir matad när jag inte ser, det går ju så mycket fortare).

Nu ville de alltså skicka mamma till akuten för att hon var lite trött, men inte när hon hade fått en stroke. Sjuksköterska E1 vill fortfarande inte tillstå att det var en stroke. Vad var det då som placerade mamma i rullstol? Spunk?? Svartalfer??

Idag träffas läkarföretagets verksamhetschef J och kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska för att besluta om det ska göras en Lex Maria-anmälan. Det vore oklokt av dem att låta bli, alternativet kan bli riktigt besvärligt, i synnerhet som det är valår. En Lex Maria-anmälan är en hederlig utväg som visar att man tagit det inträffade på allvar, att man vill ha det utrett för att kunna förhindra liknande händelser i framtiden. Jag är dock inte säker på att man resonerar så. I tidningen läser jag en annons från Hjärt- och lungfonden om stroke, hur viktigt det är att man kommer till sjukhus vid minsta symptom. Så här skriver de:

A - Ansiktet hänger. Förlamning i ansiktet? Ring 112
K - Kroppsdel. Ena armen kan inte hållas i luften i 10 sek. Ring 112
U - Uttal. Språket är sluddrigt och orden kommer fel. Ring 112
T - Tiden dyrbar. Varje minut räknas. Ring 112
V - Vänta inte. Ring OMEDELBART 112.

Nävisstnä, det gäller ju inte när man är 95 och dement. Skulle de ha tillagt det?

Mamma matas

Alltsomoftast kommer jag till mamma i samband med middagen. Det tar lång tid för henne att äta, hon är alltid sist kvar i den trista matsalen. Hon ska äta själv för sådana vardagssysslor som att äta, klä sig, tvätta sig utgör merparten av den rehablilitering hon får, det som inte får kallas rehabilitering när man bor i särskilt boende, utan Aktivitetsstödjande Åtgärder.

Alltsomoftast sitter någon i personalen och matar mamma. Hon som alltså både kan och bör äta själv. Personalen ska veta detta. Det ska stå i mammas s k vårdplan, det dokument som ska skrivas under av anhörig. Det dokument som vårdföretaget menar är garanten för kvaliten i omsorgen, det individuella omhändertagandet.

Men mamma matas likförbannat. Jag tänker inte skriva på det här dokumentet. Inte förrän företaget kan visa att det finns system för att följa upp att det som står där verkligen är verkligt och inte bara tomma fraser. Dem kan jag läsa i företagets broschyr i fyrfärgstryck.

Mamma är ledsen

Det händer inte så mycket med mamma. Hennes vänsterben vill inte lyda. Mamma verkar resignerad, ledsen och uppgiven. Depression är ju vanligt vid stroke. Jag tycker också att hon är mindre sammanhängande än tidigare. Men ibland glimtar det till: en i personalen säger till en kvinna i nattlinne att gå och sätta sig framför teven varpå kvinnan lydigt lommar iväg till den ledig stol. Mamma utbrister tyst: - Här finns det dom som lyder order.

Minns när hon på min fråga om personalen var snäll, svarade att det var de nog, men sen kom, ganska harmset: - De behandlar mig som om jag inte var riktigt klok!"

Jag tyckte det var lite skrämmande.

Personalen är fåtalig efter kl 17. Igår hittade jag mamma ensam vid matbordet, med mat i ansiktet, i knät, på kläderna, utan ens en servett. Jag fick hämta dasspapper på en toalett.

Mamma är hjälplös

Mamma sitter nu i sin rullstol, tidigare har hon tillbringat dagarna med att gå fram och tillbaka i korridorerna för att sedan låsa in sig på sitt rum för att få var i fred och vila. Jag har genom åren haft otaliga diskussioner med såväl personal som ledning om det olämpliga i att personalen bara låser upp dörren när det passar dem. Jag har bett och bönat att personalen ska leva upp till de vackra orden om respekt för individens integritet som står att läsa i de färgglada broschyrerna från vårdföretaget. Det tar inte så lång stund att knacka och vänta på att hon kommer och öppnar. Rummet ska föreställa hennes hem! Jag talade för döva öron, de förstod helt enkelt inte vad jag sa. Det är ju deras arbetsplats.

Det gäller alltså att syna den erbjudna omsorgen i detaljerna. För denna – kan man tycka – småsak – visar ju i ett nötskal attityden till de gamla, en attityd som går igen i allt, stort som smått. I mammas fall nu senast att hon nekades läkarvård när hon fick stroke. Om man inte kan visa en gammal människa respekt i det lilla, gör man det inte i något annat sammanhang heller. Jag undrar också vem som vill bli tilltalad som en hund. Många i personalen är rara och menar säkert väl, men inte vill vi höra någon säga till oss. – Men lilla gumman, har du spillt på dig igen, ujuj, så det kan gå. Eller att man är ”Duktig” om man tar en tugga mat. Det säger en del om hur man betraktar de här människorna, eller varelserna, för människor kan de ju knappast vara längre när de inte kan tala för sig.

Mammas kontaktperson – så kallas en i personalgruppen som har ett särskilt ansvar, framför allt i förhållande till de anhöriga – är en rar, äldre, svensk kvinna. Det har vi varit glada över, för hon delar referensramar med mamma. Hon skulle kunna vara den som citerar ur en Hasse&Tage-revy för att få mamma att skratta. Det är inte svårt, nämligen. Mamma har sitt goda humör i behåll även om hon är väldigt nere nu. Men kontaktpersonen B har inte tillräckligt med fantasi eller empati för att förstå det. Hon behandlar alla lika, som små barn eller hundar. Jag vill inte ta upp saken med henne, tror inte hon skulle förstå.

Det som däremot stör mig, är att det uppenbarligen aldrig förs en dialog med personalen om etik och bemötande. Det är lyx, tydligen.