Mammas guld

När jag var på landet nu i sommar, ringde man från sjukhemmet och meddelade att något hemskt hade hänt...
Jag fick hjärtat i halsgropen och blev mycket lättad när jag fick veta att det bara var mammas vigselring som var borta. Personalen var mycket upprörd, verksamhetschefen skulle kallas in, polisanmälan skulle göras. Allt för en vigselrings skull.
När mammas andra ring försvann, och hennes fina guldkedja, ryckte man bara på axlarna och antydde att det var vårt fel, som inte hade plockat av henne värdesakerna.
Vadan en sådan förändring? Kanske för att tjuven denna gång antagligen behövt klippa upp ringen, kanske blev mamma rädd eller fick ont. I alla händelser gav man intryck att ta incidenten på fullaste allvar.
Själv tror jag att stölder av den här typen är mycket vanliga på äldreboenden, inte för att personalen där är mer benägen till stöld än andra yrkesgrupper, utan för att det är så enkelt....Ibland gör vi saker bara för att vi kan.
Är det något man pratar om? När vi behandlar gamla, dementa människor som föremål att tvätta, klä, gapa åt, mata, är det ju ingen sak att ta saker ifrån dem som de rimligtvis inte har någon glädje av. Det är ju knappast stöld, är det?

Lex Maria!

Legevisitten har gjort en Lex Maria-anmälan. En liknande historia med en läkare som beslöt att avvakta varpå den gamla personen dog. Det smäller ju onekligen lite högre, om man dör, jämfört med om man bara hamnar i rullstol, partiellt förlamad. Även i detta fall finns det frågetecken kring hur informationen mellan ansvarig sjuksköterska på boendet och läkaren egentligen sköttes.

Mamma mår bra, har fått lite färg och har enligt uppgift gått några stapplande steg stödd på sjukgymnasten. Så det kan gå framåt, även om man är 95 och dement.