Moderaten Bjarne svarar

Höga kvalitetskrav ska ställas på alla tjänster oavsett om vården ges i egen regi eller av alternativa vårdgivare. Service, vård och omsorg ges utifrån vars och ens specifika behov, med värdighet och rätt till självbestämmande. Vi moderater anser inte att det är politikernas uppgift att detaljstyra verksamheten utan vår uppgift är att ställa krav på och följa upp kvaliteten.

Genom det kundvalssystem som vi infört kommer olika vårdgivare att konkurrera om att få erbjuda omsorg och det är den äldre som väljer. Detta ger många äldre en trygghet och ökad livskvalitet.

Kvaliteten förbättras om det finns alternativ att välja mellan; då kan också de äldres olika önskemål tillgodoses bättre. Vi vill därför arbeta för att skapa ett utbud av äldreomsorg i olika former, både i kommunal och i enskild regi. Kvaliteten ska vara god och de äldre ska trivas och bli nöjda med den service som ges. Det är viktigt att kvaliteten följs upp noga, oavsett vem som står för omsorgen.

För att få en välutbildad, ansvarsmedveten och motiverad personal krävs fortbildning och inflytande över det egna arbetet. Egna initiativ och ökat ansvar stimuleras bland annat genom olika utbildningsprojekt. Vårdpersonalen i Lidingö stad har flera olika arbetsgivare att välja mellan. Det leder till bättre löner, arbetsvillkor och möjligheter till inflytande över den egna arbetssituationen, men också möjlighet till specialkompetens eftersom omvårdnadsboenden har olika inriktningar.

Vi är också medvetna om att det finns brister hos Attendo och äldre- och handikappförvaltningen ligger på för att dessa ska åtgärdas. Vi är inte främmande för att ta i med hårdhandskarna, vilket vi också gjorde häromåret när vi sa upp avtalet med Attendo på Baggeby Gård.

Bjarne Grankvist (M)
Moderaterna svarade den 6 september 2010 20:51

Attendo får fortsatt förtroende

Mamma lever fortfarande, men är nu dement på riktigt. Hon känner oftast igen oss, men är ofta osammanhängande. Föga förvånande, efter en stroke vid 95 års ålder.

Hemmet hon bor på ska läggas ned. Länsstyrelsen dömde ut hela rasket för ganska många år sedan men kommunens politiker har inte fått tummen ur utan hoppas att markanden ska lösa det hela. Numer har man hittat på ett jättefiffigt system där vårdgivare blir certifierade enligt något slags väldigt allmänt kvalitetssystem med väldigt allmänna kriterier och en påfallande uddlös uppföljning. Allt enligt kundvalsprincipen. Att välja äldreboende är alltså ungefär som att välja elleverantör. Är kunden inte nöjd så tar marknadskrafterna hand om de undermåliga resterna. Jag har inga problem med privata aktörer inom välfärdsområdet, men det ställer utomordentligt höga krav på system för uppföljning. Dessutom är val av äldreboende oftast inte ett val som görs i lugn och ro, utan är oftast föranlett av sjukdom eller anhörigs död. Och då får man ta det som bjuds.

På mammas hem finns nu 17 dementa på 30 platser, personalen är följaktligen kraftigt decimerad och igår var det informationsmöte för alla anhöriga. I stället för att kommunen tar över driften, väljer man att ersätta Attendo för alla merkostnader i samband med avvecklingen eftersom man inte får in lika mycket pengar. Man uttrycker tom tacksamhet över att Attendo vill göra det. En välklädd dam med pärlor runt halsen representerar Attendo Scare som någon i kommunfullmäktige väljer att kalla företaget. Hon talar om volymer och nyckeltal ochövergångslösningar och de gamla männen och kvinnorna som har sina nära och kära i Attendos händer, förstår inte mycket. Men det är väl heller inte meningen. Inget kaffe med dopp fick de heller.

Så är det. Attendo som under sina sex år i kommunen varit i ständigt blåsväder, fått kontraktet brutet i två fall och varit nära att förlora även detta boende, har nu förnyat förtroende. Är detta en politisk fråga? Är kommunens mäktiga månne helt inställda på att ingen egenregi ska finnas inom äldreområdet? Man gör ju i alla fall sitt bästa för att avhända sig det sista ansvaret.

Nu letar vi nytt boende till mamma i det nya kundvalssystemet. På stadens hemsida finns alla boenden listade med fina bilder och vackra ord, men inte någonstans finns någon riktig information i form av brukarundersökningar, kvalitetsredovisningar, uppföljningar eller referenser som på något sätt skulle kunna underlätta valet. Är det så det fria kundvalet ska fungera?

Mammas guld

När jag var på landet nu i sommar, ringde man från sjukhemmet och meddelade att något hemskt hade hänt...
Jag fick hjärtat i halsgropen och blev mycket lättad när jag fick veta att det bara var mammas vigselring som var borta. Personalen var mycket upprörd, verksamhetschefen skulle kallas in, polisanmälan skulle göras. Allt för en vigselrings skull.
När mammas andra ring försvann, och hennes fina guldkedja, ryckte man bara på axlarna och antydde att det var vårt fel, som inte hade plockat av henne värdesakerna.
Vadan en sådan förändring? Kanske för att tjuven denna gång antagligen behövt klippa upp ringen, kanske blev mamma rädd eller fick ont. I alla händelser gav man intryck att ta incidenten på fullaste allvar.
Själv tror jag att stölder av den här typen är mycket vanliga på äldreboenden, inte för att personalen där är mer benägen till stöld än andra yrkesgrupper, utan för att det är så enkelt....Ibland gör vi saker bara för att vi kan.
Är det något man pratar om? När vi behandlar gamla, dementa människor som föremål att tvätta, klä, gapa åt, mata, är det ju ingen sak att ta saker ifrån dem som de rimligtvis inte har någon glädje av. Det är ju knappast stöld, är det?

Lex Maria!

Legevisitten har gjort en Lex Maria-anmälan. En liknande historia med en läkare som beslöt att avvakta varpå den gamla personen dog. Det smäller ju onekligen lite högre, om man dör, jämfört med om man bara hamnar i rullstol, partiellt förlamad. Även i detta fall finns det frågetecken kring hur informationen mellan ansvarig sjuksköterska på boendet och läkaren egentligen sköttes.

Mamma mår bra, har fått lite färg och har enligt uppgift gått några stapplande steg stödd på sjukgymnasten. Så det kan gå framåt, även om man är 95 och dement.

De gå brå?

Mamma återfår rörligheten i vänsterbenet men kan antagligen aldrig gå mer pga artros i sina 95-åriga knän. Hon får dock träning - inte ståträning - varje dag enligt schema som prickas av. Tänk, vad lätt det kan vara att få rutiner att fungera genom en enkel lista. Det är första gången jag ser en fungerande lista på detta boende, trots ihärdigt tjat om hur det förenklar rutiner och säkrar kvalitén.

Mammas kontaktperson B ska ha semester, det är henne väl unt. Som hennes ersättare har man satt in en outbildad timmis som inte talar eller förstår svenska. Sånt är läget idag, man har inte råd att betala löner som skulle kunna locka andra än de som står längst bort från arbetsmarknaden. Han är säkert rar, men hur ska han kunna kommunicera med mamma? Antagligen har jag överdrivna förväntningar, men jag vill ju så gärna tro på talet om respekt för individens integritet, omsorgen om de individuella behoven. Vid varje fråga jag ställde, svarade han - De gå brå.
Och det gör det ju inte.

Mamma vägrade träna igår, ett friskhetstecken tycker jag, att hon har bestämda åsikter om vad hon vill och inte.

Ingen har gjort något fel

Det blir ingen Lex Maria-anmälan. Verksamhetschef J på läkarföretaget tycker inte att läkaren har gjort fel, möjligen kunde hon ha accepterat kontakt med oss anhöriga. Det tyckte han var en aning klandervärt. MAS:ens utredning gör mig ännu mer deprimerad. Den slår fast samma sak. Hon kallar det hela "frånvaroattack", inte stroke. Hon har inte tagit upp Det Stora Sjukhusets bedömning, hon har inte ens utrett vad som står i läkarens journal och vilken information läkaren fick av sjuksköterskan. Nej, en färdiglevd människas sista dödsryckningar är inte intressant för någon, vad hon slutligen dör i kan vara detsamma. Kanske är det detta som upprör mig mest - inställningen att är man 95 så är det ingen idé att göra så mycket. Vem har i så fall bestämt tidpunkten när vi inte längre är föremål för läkarkallets första bud? Vilka tillstånd utöver stroke kan vi lämna åt naturen att ta hand om? Urinvägsinfektion? Lunginflammation? Något ska vi ju dö av. Jag vill bara veta vad det är som gäller, vilka riktlinjer man går efter, för sådana finns väl? Eller är det upp till godtycket hos varje enskild läkares att behandla eller inte behandla beroende på hur man uppfattar personens allmäntillstånd och förmåga att tillgodogöra sig behandlingen? Men borde man inte kunna kräva att läkaren har tagit reda på det i så fall?
Här har man uppenbarligen bara tänkt "95" + "dement" = i-princip-redan-död

MAS:ens funktion är ju att ha tillsynsansvaret för den medicinska omvårdnad upp till sköterskenivå som kommunen är ansvarig för. I många kommuner har man vassa personer till detta uppdrag. Vår kommuns MAS ser uppenbarligen som sin främsta uppgift att till varje pris skydda kommunen, inte att tillvarata invånarnas intressen. Hur tryggt känns det?

Vi har nu i stället författat en skrivelse till Socialstyrelsens tillsynsenhet där vi redogör för allt som förevarit inklusive den undermåliga utredning som kommunens MAS har gjort. Det kommer att ta lite tid, men vi kan vänta.

Det är ju val i höst och ledamöterna i äldrenämnden i vår kommun är säkert intresserade, i synnerhet om lokaltidningen aktiveras i frågan. Äldrevården i kommunen har varit i blåsväder förr, så några mandat står absolut på spel.

Mamma fogar sig i sitt öde. Hon har fått ont i knäna, antagligen artros som förvärrats av stillasittandet i rullstol, så ståträningen är inställd. Jag vill inte hacka på enskilda personer, men jag tyckte det var väldigt märkligt att ansvarig sjukgymnast inte kunde svara på den enkla frågan huruvida hon som professionell ansåg det meningsfullt att i stället ägna tid åt någon annan form av träning, nu när ståträningen inte gick att genomföra. Hon förstod inte frågan. Försökte i 40 minuter.

På fredag är det mammas bröllopsdag. Vi talar förstås inte om det för henne. Förra året frågade hon efter sin man för första gången på flera år. Just på bröllopsdagen. Det kändes nästan lite kusligt. Människan är en märklig varelse.

Ohelig allians

Nu har masen och läkarföretaget ingått en ohelig allians och förnekar att det gjort någon skillnad om mamma fått ligga kvar i sin säng på sjukhemmet. Det är slutsatsen. Ingen anses därför ha brustit i sin tjänsteutövning.

Att fem läkare på Danderyd var av annan åsikt är irrelevant.
Att mamma fick diagnosen stroke genom röntgen för att därigenom få behandling med blodförtunnande medicin är irrelevant.
Att mamma fick stanna i sex dygn på strokeavdelning är irrelevant.

Läkarföretaget har som sagt en etisk policy där god etik definieras som att man inte balanserar på gränsen för det tillåtna eller etiskt godtagbara, utan att de alltid har ett betryggande avstånd till gränsen. Man använder bl a kritieriet att beslut och handlingar ska tåla en massmedial granskning, inte bara en kollegial granskning. Intressant. Snart får man kanske chansen att pröva sitt kriterium. Att den här läkaren alldeles uppenbart inte visste vem mamma var, att hon var fullt fysiskt kapabel, att hon inte brydde sig om att ta sig dit de 500 meterna, att konsultera journalen är ju helt klart misstag. Att sedan en vecka senare inför sju vittnen påstå att mamma inte har fått en stroke utan har en annan diagnos, en diagnos som inte står att läsa i hennes medicinska journal, att öppet avslöja att man inte vet vem man pratar om, det har jag inte riktigt ord för.

Men att sen inte ha förmåga att inse sitt misstag och göra det enda hederliga och det enkla, egentligen, en Lex Maria- anmälan, är märkligt och ganska korkat. Om det valt den enkla vägen, visar de ju att de tar detta på allvar, att de vill ha utrett på vilka sätt de brustit för att därigenom förhindra att det sker igen, pga samma läkare eller pga någon annan i företaget. Det hade varit hederligt, rimligt och enkelt.

Nu hoppas man uppenbarligen att det hela ska bero. Snart går tiden ut för en Lex Maria och då väntar antagligen något mycket mer besvärligt och tidsödande, nämligen att dra upp hela historien inför öppen ridå. Vill de det?