Mammas guld

När jag var på landet nu i sommar, ringde man från sjukhemmet och meddelade att något hemskt hade hänt...
Jag fick hjärtat i halsgropen och blev mycket lättad när jag fick veta att det bara var mammas vigselring som var borta. Personalen var mycket upprörd, verksamhetschefen skulle kallas in, polisanmälan skulle göras. Allt för en vigselrings skull.
När mammas andra ring försvann, och hennes fina guldkedja, ryckte man bara på axlarna och antydde att det var vårt fel, som inte hade plockat av henne värdesakerna.
Vadan en sådan förändring? Kanske för att tjuven denna gång antagligen behövt klippa upp ringen, kanske blev mamma rädd eller fick ont. I alla händelser gav man intryck att ta incidenten på fullaste allvar.
Själv tror jag att stölder av den här typen är mycket vanliga på äldreboenden, inte för att personalen där är mer benägen till stöld än andra yrkesgrupper, utan för att det är så enkelt....Ibland gör vi saker bara för att vi kan.
Är det något man pratar om? När vi behandlar gamla, dementa människor som föremål att tvätta, klä, gapa åt, mata, är det ju ingen sak att ta saker ifrån dem som de rimligtvis inte har någon glädje av. Det är ju knappast stöld, är det?

Lex Maria!

Legevisitten har gjort en Lex Maria-anmälan. En liknande historia med en läkare som beslöt att avvakta varpå den gamla personen dog. Det smäller ju onekligen lite högre, om man dör, jämfört med om man bara hamnar i rullstol, partiellt förlamad. Även i detta fall finns det frågetecken kring hur informationen mellan ansvarig sjuksköterska på boendet och läkaren egentligen sköttes.

Mamma mår bra, har fått lite färg och har enligt uppgift gått några stapplande steg stödd på sjukgymnasten. Så det kan gå framåt, även om man är 95 och dement.

De gå brå?

Mamma återfår rörligheten i vänsterbenet men kan antagligen aldrig gå mer pga artros i sina 95-åriga knän. Hon får dock träning - inte ståträning - varje dag enligt schema som prickas av. Tänk, vad lätt det kan vara att få rutiner att fungera genom en enkel lista. Det är första gången jag ser en fungerande lista på detta boende, trots ihärdigt tjat om hur det förenklar rutiner och säkrar kvalitén.

Mammas kontaktperson B ska ha semester, det är henne väl unt. Som hennes ersättare har man satt in en outbildad timmis som inte talar eller förstår svenska. Sånt är läget idag, man har inte råd att betala löner som skulle kunna locka andra än de som står längst bort från arbetsmarknaden. Han är säkert rar, men hur ska han kunna kommunicera med mamma? Antagligen har jag överdrivna förväntningar, men jag vill ju så gärna tro på talet om respekt för individens integritet, omsorgen om de individuella behoven. Vid varje fråga jag ställde, svarade han - De gå brå.
Och det gör det ju inte.

Mamma vägrade träna igår, ett friskhetstecken tycker jag, att hon har bestämda åsikter om vad hon vill och inte.

Ingen har gjort något fel

Det blir ingen Lex Maria-anmälan. Verksamhetschef J på läkarföretaget tycker inte att läkaren har gjort fel, möjligen kunde hon ha accepterat kontakt med oss anhöriga. Det tyckte han var en aning klandervärt. MAS:ens utredning gör mig ännu mer deprimerad. Den slår fast samma sak. Hon kallar det hela "frånvaroattack", inte stroke. Hon har inte tagit upp Det Stora Sjukhusets bedömning, hon har inte ens utrett vad som står i läkarens journal och vilken information läkaren fick av sjuksköterskan. Nej, en färdiglevd människas sista dödsryckningar är inte intressant för någon, vad hon slutligen dör i kan vara detsamma. Kanske är det detta som upprör mig mest - inställningen att är man 95 så är det ingen idé att göra så mycket. Vem har i så fall bestämt tidpunkten när vi inte längre är föremål för läkarkallets första bud? Vilka tillstånd utöver stroke kan vi lämna åt naturen att ta hand om? Urinvägsinfektion? Lunginflammation? Något ska vi ju dö av. Jag vill bara veta vad det är som gäller, vilka riktlinjer man går efter, för sådana finns väl? Eller är det upp till godtycket hos varje enskild läkares att behandla eller inte behandla beroende på hur man uppfattar personens allmäntillstånd och förmåga att tillgodogöra sig behandlingen? Men borde man inte kunna kräva att läkaren har tagit reda på det i så fall?
Här har man uppenbarligen bara tänkt "95" + "dement" = i-princip-redan-död

MAS:ens funktion är ju att ha tillsynsansvaret för den medicinska omvårdnad upp till sköterskenivå som kommunen är ansvarig för. I många kommuner har man vassa personer till detta uppdrag. Vår kommuns MAS ser uppenbarligen som sin främsta uppgift att till varje pris skydda kommunen, inte att tillvarata invånarnas intressen. Hur tryggt känns det?

Vi har nu i stället författat en skrivelse till Socialstyrelsens tillsynsenhet där vi redogör för allt som förevarit inklusive den undermåliga utredning som kommunens MAS har gjort. Det kommer att ta lite tid, men vi kan vänta.

Det är ju val i höst och ledamöterna i äldrenämnden i vår kommun är säkert intresserade, i synnerhet om lokaltidningen aktiveras i frågan. Äldrevården i kommunen har varit i blåsväder förr, så några mandat står absolut på spel.

Mamma fogar sig i sitt öde. Hon har fått ont i knäna, antagligen artros som förvärrats av stillasittandet i rullstol, så ståträningen är inställd. Jag vill inte hacka på enskilda personer, men jag tyckte det var väldigt märkligt att ansvarig sjukgymnast inte kunde svara på den enkla frågan huruvida hon som professionell ansåg det meningsfullt att i stället ägna tid åt någon annan form av träning, nu när ståträningen inte gick att genomföra. Hon förstod inte frågan. Försökte i 40 minuter.

På fredag är det mammas bröllopsdag. Vi talar förstås inte om det för henne. Förra året frågade hon efter sin man för första gången på flera år. Just på bröllopsdagen. Det kändes nästan lite kusligt. Människan är en märklig varelse.

Ohelig allians

Nu har masen och läkarföretaget ingått en ohelig allians och förnekar att det gjort någon skillnad om mamma fått ligga kvar i sin säng på sjukhemmet. Det är slutsatsen. Ingen anses därför ha brustit i sin tjänsteutövning.

Att fem läkare på Danderyd var av annan åsikt är irrelevant.
Att mamma fick diagnosen stroke genom röntgen för att därigenom få behandling med blodförtunnande medicin är irrelevant.
Att mamma fick stanna i sex dygn på strokeavdelning är irrelevant.

Läkarföretaget har som sagt en etisk policy där god etik definieras som att man inte balanserar på gränsen för det tillåtna eller etiskt godtagbara, utan att de alltid har ett betryggande avstånd till gränsen. Man använder bl a kritieriet att beslut och handlingar ska tåla en massmedial granskning, inte bara en kollegial granskning. Intressant. Snart får man kanske chansen att pröva sitt kriterium. Att den här läkaren alldeles uppenbart inte visste vem mamma var, att hon var fullt fysiskt kapabel, att hon inte brydde sig om att ta sig dit de 500 meterna, att konsultera journalen är ju helt klart misstag. Att sedan en vecka senare inför sju vittnen påstå att mamma inte har fått en stroke utan har en annan diagnos, en diagnos som inte står att läsa i hennes medicinska journal, att öppet avslöja att man inte vet vem man pratar om, det har jag inte riktigt ord för.

Men att sen inte ha förmåga att inse sitt misstag och göra det enda hederliga och det enkla, egentligen, en Lex Maria- anmälan, är märkligt och ganska korkat. Om det valt den enkla vägen, visar de ju att de tar detta på allvar, att de vill ha utrett på vilka sätt de brustit för att därigenom förhindra att det sker igen, pga samma läkare eller pga någon annan i företaget. Det hade varit hederligt, rimligt och enkelt.

Nu hoppas man uppenbarligen att det hela ska bero. Snart går tiden ut för en Lex Maria och då väntar antagligen något mycket mer besvärligt och tidsödande, nämligen att dra upp hela historien inför öppen ridå. Vill de det?

Genomförandeplanen

Jag har blivit ombedd att skriva under en genomförandeplan. Jag vet inte vad det här är för ett dokument, vad det ska användas till eller varför jag ska skriva på det. Jag har bett om att få bli kontaktad, får se hur det går.

Det är ett ytterst torftigt dokument. Här finns rubriker som Hygien Sömn/vila, toalettvanor, kost och måltider, aktiviteter, sociala behov o kontakter, kläder, bemötande, kommunikation, ekonomi, övergripande mål, bakgrund/levnadsberättelse.

Det står ett par rader, högst, under varje rubrik,under bakgrund/levnadsberättelse står: "Finns". Är det någon som läser dessa dokument? Om det är det, vilken hjälp har man av att få veta att "P lägger sig efter kl 19.00 med hjälp av personal." Hon kan ju inte lägga sig själv o alltså inte bestämma tidpunkt. Betyder detta att hon måste läggas kl 19? Att hon ska läggas kl 19? Får hon ha önskemål här?

Under sociala behov o kontakter kan man läsa att "Hon gillar att vara på sitt rum." Om man som oinsatt s k timmis kommer till denna arbetsplats en helg och kanske mot förmodan faktiskt tar sig tid att läsa om de boende man förväntas vårda, hur ska man tolka denna mening? Att man ska köra in rullstolen på rummet o låta henne vara där?

Under aktiviteter kan man läsa att hon "Tycker mycket om att prata om sin mor och dennes vackra hår." Det är alltså vad man snappat upp. Jag har inget minne av mormors vackra hår, ej heller har jag någonsin hört något om det. Men detta är alltså en "aktivitet" man som anställd kan ägna sig åt, att prata om det vackra håret.

Under serviceinsatser står att kontaktpersonen ska se till att rummet är fint. Vad betyder det? Att blommorna modell robustare inte torkar ihjäl? Att lamporna är hela? Att det inte är alltför mycket damm? Nejdå, inget av detta sköts över huvud taget. Ingen av mammas kontaktpersoner genom åren har tyckt att det ingått.

Bemötande är en rubrik som intresserar mig. Här kanske man kunde få läsa något om respekt för den personliga integriteten. Men det står bara att "P är en bestämd kvinna och hon måste känna sig trygg med den som går in och hjälper henne." Som sagt, mamma låste om sig när hon kunde gå, just för att hon ville freda sin privatsfär, men detta kunde man inte respektera - personalen låste bara upp dörren från andra sidan.

I den här planen ska det också framgå vad man gör för att hon ska återfå så mycket av sina tidigare förmågor som möjligt, dvs att hon får träning (oklart numer hur ofta), att hon ska förmås att göra så mycket som möjligt själv - borsta tänderna, kamma sig, tvätta sig, äta etc. Här finns inget av detta. Men under övergripande mål kan jag läsa: "Att hon ska få en god omvårdnad och bibehålla hennes funktionalitet vid att klara av dagens rutiner." En något svårtolkad mening, kan man tycka. "Bibehålla hennes funktionalitet.."? Skulle man inte försöka hjälpa henne att återfå så mycket av sina tidigare förmågor?

Nej, det här är helt oacceptabelt. Jag skriver inte under, inte för att det är torftigt och delvis felaktigt, utan för att jag blir så förbannad över att det är så här man tycker att det får gå till. Varför vill man ha min underskrift på ett meningslöst dokument? Vad är det för regelverk som kräver detta? Kommunens biståndsbedömare måste ha detta dokument och det senast i dag, heter det. Varför? Vad betyder min underskrift i sammanhanget? Att jag läst och tagit del av ett undermåligt dokument? Och??

Nu är alla nervösa

Igår när jag kom till mamma stod kontaktpersonen B, sjuksköterskorna E1 och E2 lutade över mamma som försökte äta. Sjuksköterska E1 tar mig åt sidan och säger att det har hänt något, mamma kan ha fått ytterligare en påspädning så hon vill veta om hon ska kalla på ambulanstransport till akuten. Jag vill förstås veta vad det är som E1 tror sig veta har hänt och på vad hon grundar detta. Hon kan inte riktigt svara utan säger åt mig att fatta ett beslut om en afton på akuten eller inte. Jag bestämmer mig för att gå till mamma i stället, se efter hur hon mår, om det går att prata med henne, om hon tänker fortsätta äta.

Det visar sig att mamma bara är lite trött. Dagen har varit full av aktiviteter (hör och häpna, det händer faktiskt att man kastar lite boll) och mamma har inte vilat tillräckligt. Nu är hon som vanligt igen och tuggar sig långsamt igenom sin middag (och blir matad när jag inte ser, det går ju så mycket fortare).

Nu ville de alltså skicka mamma till akuten för att hon var lite trött, men inte när hon hade fått en stroke. Sjuksköterska E1 vill fortfarande inte tillstå att det var en stroke. Vad var det då som placerade mamma i rullstol? Spunk?? Svartalfer??

Idag träffas läkarföretagets verksamhetschef J och kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska för att besluta om det ska göras en Lex Maria-anmälan. Det vore oklokt av dem att låta bli, alternativet kan bli riktigt besvärligt, i synnerhet som det är valår. En Lex Maria-anmälan är en hederlig utväg som visar att man tagit det inträffade på allvar, att man vill ha det utrett för att kunna förhindra liknande händelser i framtiden. Jag är dock inte säker på att man resonerar så. I tidningen läser jag en annons från Hjärt- och lungfonden om stroke, hur viktigt det är att man kommer till sjukhus vid minsta symptom. Så här skriver de:

A - Ansiktet hänger. Förlamning i ansiktet? Ring 112
K - Kroppsdel. Ena armen kan inte hållas i luften i 10 sek. Ring 112
U - Uttal. Språket är sluddrigt och orden kommer fel. Ring 112
T - Tiden dyrbar. Varje minut räknas. Ring 112
V - Vänta inte. Ring OMEDELBART 112.

Nävisstnä, det gäller ju inte när man är 95 och dement. Skulle de ha tillagt det?